Min fantastiska väninna

Äntligen har jag också läst Min fantastiska väninna av pseudonymen Elena Ferrante. Och vi har diskuterat romanen i bokcirkeln. Meningarna var väldigt delade. De flesta tyckte relativt bra om den. Någon tyckte väldigt bra om den, men flera tyckte att den var riktigt dålig och att språket var skräp. 
Vi var fjorton stycken i gruppen varav fyra män. Det de flesta gillade var miljö- och tidsskildringen. Jag tyckte att skildringen av den tidiga ungdomstiden var bra och den sega vänskapen flickorna Elena Greco och Lila Cerullo emellan är trovärdig. Men det var det inte alla som tyckte. En deltagare hade just varit i Neapel sett mängder av brudpar just där brudparet på bilden står. Jag undrar mycket över Lilas plötsliga förvandling ifrån gränsöverskridare till offerlamm; ifrån tanig outvecklad flicka till yppig skönhet. Elenas far hjälper henne så att hon får studera trots moderns ilskna motstånd. Lilas föräldrar är stenhårda på den punkten. Inga studier för Lila. Flickorna lever i en patriarkal verklighet. Deras kvarter är laglöst land. Ett par rika familjer styr. Elena påbörjar en klassresa med sina studier och Lila skaffar sig inflytande på annat sätt. Ett par cirkeldeltagare hade redan läst vidare; några andra sade sig inte vilja fortsätta med de följande delarna. Men jag tror att en tränger djupare in i de olika personligheterna genom att läsa vidare. Och en vill ju absolut ha svar på gåtan som inleder Min fantastiska väninna. En sak var tretton av fjorton deltagare överens om och det var att vi inte förstod oss på den s. k. Ferrante - febern.