En smakbit på söndag

"Det var tidig morgon, mars 2012. Min mor, min hustru Diana och jag satt på en golvfast stolsrad i en vänthall på Kairos flygplats. En högtalarröst meddelade att flight 835 till Benghazi förväntades avgå i tid. Mor kastade oroliga blickar på mig med jämna mellanrum. Diana såg också bekymrad ut. Hon lade en hand på min arm och log. Jag borde resa mig upp och gå en sväng, tänkte jag. Men min kropp var som förstenad. Aldrig förr hade jag känt en sådan förmåga till stillhet. Vänthallen var nästa tom. Där fanns bara en man som satt mittemot oss. Han var överviktig, såg trött ut och var kanske i femtiofemårsåldern. Det var någonting i sättet som han satt på - händerna knäppta i knäet, bålen lutande en aning åt vänster - som utstrålade uppgivenhet. Var han egyptier eller libyer? Skulle han på besök i grannlandet eller var han på väg hem efter revolutionen? Hade han varit för eller emot Ghadaffi? Eller var han kanske en av de där obeslutsamma som höll alla förbehåll för sig själva?"
Jag läste Ingen i världen av Hisham Matar för några år sedan och tyckte att den vittnade om en verklighet som var hel förkvävande, klaustrofobisk och paranoid. Författarens far försvann 1990 och sista livstecknet kom 1995. Hisham Matar har aldrig slutat att söka uppgifter om faderns öde. Nu återkommer han med en självbiografisk bok, Att återvända. Den ligger överst i min läshög.