Gabriela Mistral (1889 - 1957) hette egentligen Lucila Godoy y Alcayaga men tog sig pseudonymen Gabriela Mistral som en hyllning till nobelpristagaren Frédéric Mistral (1904) och poeten Gabriele D´Annunzio. 1945 fick hon Nobelpriset med motiveringen "för den av mäktig känsla inspirerade lyrik som gjort hennes diktarnamn
till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella
strävanden". Hon var den första latinamerikanska författaren som fick Nobelpriset i litteratur. GM gjorde stora insatser inom pedagogiken och hon var chilensk konsul i ett flertal länder. Hon kämpade också för kvinnors jämlikhet och frihet. Hennes bana kan i viss mån påminna om Selma Lagerlöfs. I sällskap med Elin Wägner besökte hon Selma Lagerlöfs Mårbacka och Selma Lagerlöfs grav. I sin lyrik besjunger Gabriela Mistral moderskap och barmhärtighet. Hon längtade efter barn i hela sitt liv. Gabriela Mistral översattes av Hjalmar Gullberg som kallade henne "det ställföreträdande moderskapets diktarinna". Gabriela Mistrals sekreterare, författarinnan Doris Dana, hävdar i tidskriften Diaspora att styvsonen Juan Miguel i själva verket var Mistrals biologiske son. Det kan en kanske ifrågasättas. Men hon hade ett syskonbarn vid namn Juan Miguel som tog sitt liv vid 17 års ålder. Gabriela Mistral hade betraktat honom som en son så detta tog henne hårt.
Den mest kända dikten är "Sången om en son". Den är lång, men jag återger några strofer. Och jag tror inte att en ska stirra sig blind på det där med "son".
När jag läser om och av Gabriela Mistral är det "barnet" som är önskedrömmen.
En son! En son! En son! Jag bad i vaka
och dröm vid dina famntag om en sorg,
då in i märg och ben du lät mig skaka
av helig eld från hjässan och till tån.
Jag bad: en son! - som på ett träd de bara
grenarna om en dryck ur vårskyns brunn.
En son med Kristusögon, stora, klara,
med högvälvd panna och med känslig mun.
-----
Nu är jag tretti år. Min mörka tinning
har dödens askfärg redan kommit åt.
Tårarnas bitterhet som blev min vinning,
droppar sitt salta nattregn i min gråt.
-----
Jag skötte andras barn som en herdinna;
till eget visthus bar jag ej min skatt.
O Fader Vår, tag mot en tiggarkvinna,
om jag ska ensam dö i denna natt.
Ur Dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg. 1945. Norstedts förlag.
Nr 1 i Kokos läsutmaning Kvinnliga nobelpristagare.
Dikten kommer jag ihåg från skolan men jag tror inte att jag har läst mycket mera av Gabriela Mistral. Det kanske jag skulle ändra på.
SvaraRaderajag har inte läst så mycket heller. men min morfar talade ofta om Gabriela Mistral och Rabindranath Tagore
Raderafull fart redan!
SvaraRaderaså trögt som det går med mina noveller, så...
RaderaIntressant. Mycket intensiv text. Mistral hör till de Nobelpristagare som jag vet noll och intet om, tack för bakgrundshistorian också.
SvaraRaderanej, jag visste inte mycket heller. till exempel inte att hon var ifrån Chile. men i diktsamlingens förord och i den biografiska artikelsamlingen fick jag veta lite mer
RaderaJag älskar informativa förord :-)
SvaraRaderaja, det är ovärderligt. men jag läser dem sist
RaderaDet var då en riktigt sorglig dikt! Har inte läst mycket av henne.
SvaraRaderabarnlösheten var en stor sorg för henne. men hon tog hand om många andras barn
RaderaHej! Jag lade just upp en samlingspost för alla inlägg i utmaningen, tänkte att det är roligt att ha dem länkade på samma ställe: https://kattslavenkoko.wordpress.com/2016/12/11/kvinnliga-nobelpristagare-samlingspost/
SvaraRaderaOK. ska försöka komma ihåg
Radera