En smakebit på søndag

Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att bjud varandra på en smakebit ur det vi just läser. Den enda regeln som gäller är: No spoilers!" Det var natt. Gatlyktorna spred ett smutsgult sken. Finanskrisen hade slagit hårt mot mitt kvarter - inte för att jag kunde bry mig mindre om de arbetslösa hedgefondidioterna och fotomodellerna som fördrev eftermiddagarna med att gnälla i sina iphones framför Dries Van Noten - butiken. Före kraschen såg den har stadsdelen ut som en blandning av en filmkuliss föreställande en stadsmiljö och en lyxgalleria; i stället för att kliva över knarkare manövrerade jag runt råttlika hundar i Juicy Couture - tröjor och designerblöjor. Nu var det snarare så att man undrade hur länge det skulle dröja innan Jack Russells dök upp på menyn på Terrine. Men jag hade inte råd att flytta. Jag hade bott på samma plats sedan talet. Hyresvärden hade försökt bli av med mig i flera år; vräkningslapparna hade staplats på hög under de senaste veckorna som jag var borta, så jag ringde ett kort samtal till min pappa uppe i Kamensic Village. "Prata med Ken Wilburn", sa han, "han sköter det åt dig. Har du kommit tillbaka från Maine nu, Cass? Är det några fler problem med det där? Kom ut och ät middag någon kväll." Jag sa att jag skulle tänka på det och lade sedan på." 
Från sidan 14 i Se mörkret av Elizabeth Hand; fristående fortsättning på Generation loss. Fler smakebitar HÄR

Från baksidan av boken: I Se mörkret får Cass Neary sina värsta farhågor bekräftade: det alltid som mörkast innan det blir helt svart.
Det här är punk noir när den är som allra bäst. Glöm att du kan sova efter att ha läst den här. Sova kan du göra när du är död.