Allt på en gång

Det var länge sedan jag läste en roman av Aino Trosell. När jag nu sprang på En egen strand som CD - bok på biblioteket   uppläst av Stina Ekblad slog jag till. Den handlar om ett par systrar som utmattade var och en på sitt sätt flyr civilisationen till en öde ö i Stilla havet. Hanna, den yngsta, är utbränd socialsekreterare och tvåbarnsmor; i den ordningen. Judit är konstnär, singel och har inga barn. I början flyter allt som planerat. De läser, skriver och målar. De litterära referenserna är många och mer eller mindre tydliga. Jag tecknar för ingen, säger Judit. Läsningen består av pocketklassiker. Den enda författare som omnämns direkt är Selma Lagerlöf. Så småningom kommer systrarna in på familjen. Som vanligt har syskonen inte haft samma barndom. De kommer in på sin egen speciella relation och nu hettar det till ordentligt. Gamla oförrätter och svek tas upp till förnyad granskning. I första delen av boken följer en Judits tankegångar och i den andra Hannas. Stora delar av tiden går åt till systrarnas egen tankeverksamhet. Systrarna går till rätta med sig själva. Många aktuella samhällsproblem ventileras; flyktingar, global uppvärmning, västvärldens svek mot tredje världen, det våldsamma informationsflödet, alla valen, Gud som lämnat över till Marknaden, äktenskapet som misslyckad inrättning, moderskapet som innebär så oerhört mycket mer över så lång tid än själva födandet. Trosell gapar över mycket. Men hon gör det bra. Läsaren tappar i likhet med systrarna uppfattningen om tid och avstånd. En del formuleringar känns som fastslagna truismer medan andra är mycket bra. "Det är ingen mänsklig rättighet att bli älskad men ett privilegium att kunna älska." Slutet känns utdraget, men just som en ska ge upp kommer Trosell med en ny twist. Med tiden blir slutet allt mera surrealistiskt, och jag skulle kunna säga att jag inte vet hur En egen strand faktiskt slutar. Men jag är inte säker på att det egentligen gör så mycket. "Allt är ogjort och allt är möjligt."