Folket på Stigmansliden

 
Nu har jag läst Wanda från Stigmansliden också och trodde att jag läst hela serien om familjen Stigson. Men icke. Det finns två delar till - Vildkatten och Vildkatten i bur - som handlar om dottern Renja som blir herrgårdsfru med inomhussysslor. Naturligtvis håller hon på att kvävas i sitt nya liv. Kvinnorna är problematiska i Sigge Starks böcker. De är starka och upproriska, men bara till en viss gräns. Signe Björnberg själv lever ett helt annat liv än Sigge Starks kvinnor. Wanda förskjuts hemifrån när hon förälskar sig i skogvaktaren. Det enda som kunde varit värre skulle ha varit om hon förälskat sig i fjärdingsmannen. Elsas far vill inte veta av henne längre när hon gifter sig med Birger Stigson och flyttar från det bördiga slättlandet upp i finnskogarna. Mor Dordi Stigson är en klok kvinna som fått lära sig att vara tyst och ängslas inom sig. När hon finns i rummet ser ingen henne. Men om hon inte är där är första frågan: Var är mor? I Elsa får Dordi en bundsförvant. De båda kvinnorna lever helt i skuggan av de starka männen Stigson och deras mer eller mindre illegala förehavanden. Här finns blinkningar till Shakespeare och FA Dahlgrens Värmlänningarna. Och jag associerar genast till Den osynlige älskaren 
av Moa Martinson. Unga Betty kommer till Tallbo och bröderna Fredrik och Fritz och deras far. Hon är gravid efter det att Fredrik har våldfört sig på henne.  De vackra bröderna är våldsamma, hårdföra män. Skogen är en tröst för Betty. Och hon är betydligt tuffare i vardagen än Sigge Starks kvinnor. Moa Martinson är också mera realistisk än Sigge Stark är - men hon skulle absolut kunnat vara det om inte förlagen beställt kärlek och gjort fåniga omslag och löjliga titlar.
Jag återkommer till Yvonne Lefflers föredrag och hennes bok Sigge Stark. Sveriges mest produktiva, utskällda och lästa författare (2015) vid senare tillfälle.