Lyrans TEMATRIO
handlar om uppväxter. Tre bra uppväxtskildringar som inte nödvändigtvis behöver vara eländesskildringar.
1. Jag börjar med Patrick Modianos roman Stamtavla, där han skildrar sin uppväxt med föräldrar som aldrig fanns där för honom. Modern var ständigt på
resor i jakten på teater - och filmroller. Fadern, som dolde sin judiska
härkomst, flöt omkring i ljusskygga kretsar med sina svartabörsaffärer.
Patrick, född 1945, lämnades gärna bort till främmande människor och
fick gå i internatskolor "för oälskade, oäkta och bortglömda barn",
trots att föräldrarna bodde strax intill.Det svåraste var ändå när brodern dog.
2. En annan som skriver och tecknar själviografiskt är Åsa Grennvall. I Deras ryggar luktade så gott gör flickan Jenny upp med föräldrarna. Hon skildrar sin uppväxt under 70 - och 80 - talen med kyrkans barntimmar, burkköttfärs och Kamratposten. Jenny saknar inget rent materiellt, men hennes känslor viftas bort av föräldrarna. Jag blev väldigt berörd av den här boken. Omslaget är så vackert också. Det ser broderat ut.
3. I Beckomberga. Odet till min familj skildrar Sara Stridsberg ömsint kärleken mellan dottern Jackie och hennes far Jimmie, som inte direkt är någon vanlig far. Jackie får titt som tätt bege sig till Beckomberga för att besöka honom. Beckomberga är det bästa och vackraste jag läst - avnjutit - på länge; ömsint, sorgset och sparsmakat, skrev jag i september 2014 när jag läst boken.
En smakebit på søndag är en läsutmaning som handhas av Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Vi delar med oss av det vi just läser. En enda regel gäller: No spoilers!
"När pappa under förvåren begärt och fått avsked blev vi alla intresserade av presidentkampanjen som då pågick. De var ense om demokraterna och Kennedy, som snart kom att nomineras. Mamma sa att pappa tyckte om Kennedy därför att han inbillade sig att de var lika.
Pappa hyste en djup avsky för Eisenhover, av skäl som hade att göra med att amerikanska bombplan hade offrats för att "mjuka upp tyskarna" bakom linjerna på Dagen D, och på grund av Eisenhovers svekfulla tystnad beträffande MacArthur, som pappa avgudade, och därför att det sades om Ikes fru att hon var en "skåpsupare". Han tyckte illa om Nixon också. Nixon var en "kall fisk", "såg italiensk ut" och var en "krigskväkare", vilket gjorde honom till en hycklare. --- Han hade satt upp ett inramat fotografi på Franklin Roosevelt på väggen i vårt vardagsrum ovanför Kimballpianot och metronomen av mahogny och mässing som inte fungerade men som följde med huset. Han beundrade Roosevelt för att han inte lät sig besegras av polion, för att han jobbade ihjäl sig för att rädda landet, för att han genom lagen om elektrifiering av landsbygden hade hjälpt Alabamas obygder ut ur medeltiden, och för att han stod ut med mrs Roosevelt, "Landets första sviskon". s. 19 i Kanada av Richard Ford. Fler smakebitar HÄR
Omöjligt! tänkte jag när jag läst frågan i Annikas Bokbloggsjerka! Därefter slog jag upp fanfiction och sedan tänkte jag en stund och kom på att jag kanske ändå hade några titlar som byggde vidare på sammanhang och karaktärer som redan fanns. Och så tänkte jag att den sortens litteratur endast i undantagsfall blir bra.
 |
| Lånad bild |
Den första jag tänkte på var Death comes to Pemberley av P. D. James vilket ju är en slags påbyggnad till Pride and Prejudice av Jane Austen. Jag påbörjade läsningen, men kom aldrig till slutet.
Rhett Butlers berättelse av Donald McCaig har jag inte ens försökt läsa. Tror inte att jag kommer att göra det heller. Däremot är jag lite nyfiken på att se om filmen. Kanske.
Ruths resa av Donald McCaig är en Mammys livshistoria. Mammy som uppfostrade Scarlett O´Hara i Borta med vinden.
Emma Tennant har skrivit en bok om Thomas Hardy´s Tess. Om den står det så här i Daily Mail: "Tennant gets her teeth into Hardy. For her dissection of this monster alone, the book is worth reading. But the fictional story of her Tess develops a strengt of its own." Lustmord på en av mina favoritförfattare! Usch!
Undantaget som bekräftar regeln är Gregorius av Bengt Ohlsson. Det är en underbar roman som betecknas som en parafras av Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas.
Kanske är parafrasen en äldre form av fanfiction? Liksom i så fall pastischen, plagiatet, travestin och parodin?
enligt O:
"Dags för bokstaven V i veckans Kvinnoalfabet. Följande frågor ska besvaras, för att få fram ett gött gäng kvinnor på V. Den här veckan finns det också plats för fiktiva sådana."
1. Vilken är din favoritförfattare med för- eller efternamn på V?
Här finns ju endast ett svar: Virginia Woolf.
2. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på V vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Modeskaparen dame Vivienne Westwood. En minst sagt färgstark kvinna som en gång i tiden förknippades med gruppen Sex Pistols och punken.
3. Vilken fiktiv kvinna med för- eller efternamn på V tycker du om? Här väljer jag två verkliga kvinnor på V i en roman av litteraturprofessorn Susan Sellers om systrarna Vanessa och Virginia Bell. Författaren är en berömd kännare av Virginia Woolf och hennes verk. Jag tyckte mycket om den här romanen i vilken Vanessa och Virginia Bell får vara fiktiva figurer. Eller? Jag garderar med Sara Videbeck i Det går an av CJL Almqvist. Hon förälskar sig i Albert, men vill inte ha ett vanligt äktenskap utan föredrar ett jämlikt, fritt förhållande. Det var djärvt 1839.
4. Vilken verk på V av och/eller med en kvinna tycker du är riktigt bra? Villette av Charlotte Brontë som jag bara har börjat på. Det är en psykologisk roman om en kvinna som rannsakar hjärta och njurar.
5. Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på V har du ännu inte utforskat?
Det blir samma svar som på första frågan: Virginia Woolf. Här finns mycket att göra. En blir aldrig färdig med Virginia Woolf; läsa, läsa om och omkring.
Fiona Maye är överrättsdomare; en mycket skickligt och framgångsrik sådan. Hon lever ett bekvämt och privilegierat liv i London med sin man Jack. De har varit gifta i många år och har inga barn. Passionen har svalnat och nu har Jack planerat att ha en affär med en yngre kvinna. Vad tycker Fiona om det? Hon är mitt inne i ett rättsfall där en snart myndig pojke som tillhör Jehovas vittnen avböjer blodtransfusion för sin cancersjukdom eftersom det står i strid med hans tro. Föräldrarna är på hans sida. Men det gäller barnets bästa. Välmåga är inte endast av ekonomisk art; välbefinnande något socialt och föränderligt.
Originaltiteln på Ian McEwans senaste bok är The Children Act. På svenska heter den Domaren. Det blir Fiona som ska bestämma om pojken ska få blodtransfusion eller inte. Hon besöker honom på sjukhuset. Hennes beslut bestämmer fortsättningen av boken. Jag känner igen McEwan redan ifrån början. Han bjuder genast in läsaren till tänkta diskussioner om moraliska och etiska frågor. Och om lagen. I Domaren är den cancersjuke pojken inte överrättsdomarens enda fall. Fiona Maye är duktig på lagen och att spela klassiskt efter noter men sämre på jazz. Men frågan är om hon inte gör ett försök till improvisation i den här romanen? McEwan berättar med en viss distanserad kyla. Det är mycket intressant åtminstone under de tre första fjärdedelarna av boken. Jag kan tycka att författaren är mer intresserad av sina frågeställningar än av sina karaktärer. Och det är kanske också är avsikten? Domaren är helt klart mycket läsvärd - Ian McEwan är alltid läsvärd - men jag tycker inte att den når inte upp till Försoning. Översättningen är gjord av Niclas Hval. Brombergs förlag.
LYRANS TEMATRIO
handlar om Äntligen lästa (eller åtminstone inköpta) böcker. Alltså böcker som stått i hyllan länge och sett förebrående ut, men som nu antingen är lästa eller kommer att bli lästa inom den närmaste framtiden
1. Alldeles nyligen läste jag STONER av John Williams. Den har legat i hyllan, släpats med hit och dit som reselektyr och sommarläsning, men inte förrän nu blev det av. Och det är jag glad för. Jag tyckte att det var en underbar bok; en fantastiskt skildring av ett litet (?) grått (?) människoliv.
2. En annan bok som väntat på att bli läst i många år är Tjärdalen av Sara Lidman. Det gamla gulnade exet i min hylla är nu ersatt med en ny fin klassikerutgåva. Läsningen är inplanerad. Och jag blev väldigt glad när Lyran just läst boken och tyckte om den.
3. Och Väggen - gamla Väggen av Marlen Haushofer! Nu ska den läsas. Den finns nu i pocketutgåva också. Den ser lika tråkig ut som mitt gamla inbundna ex. Vägen är filmad har gått som radioföljetong dessutom. Så många har berättat för mig hur fantastiskt bra den är och nu ska det bli av. Har börjat lite halvhjärtat tidigare men utan framgång. Nu ska det satsas helhjärtat!
"Självömkan hos andra fick henne att skämmas, och det var inte något hon tänkte tillåta sig nu. Hon tänkte tillåta sig ett tredje glas istället. Men hon hällde bara i en symbolisk skvätt, tillsatte mycket vatten och återvände till soffan. Ja,
det hade varit ett samtal hon borde ha fört anteckningar över. Viktigt att minnas, att kunna väga och mäta förolämpningen. När hon hade hotat med att avsluta äktenskapet om han gick vidare med saken hade han bara upprepat det han redan sagt, att han älskade henne, det skulle han alltid göra, att det inte fanns något annat liv än detta för honom, att hans otillfredsställda sexuella behov gjorde honom mycket olycklig, att han hade fått en sista chans och tänkte ta den med hennes vetskap och, hoppades, han hennes godkännande. Han pratade med henne eftersom han eftersträvade öppenhet. Han hade kunnat göra det "bakom ryggen" på henne. Hennes magra oförlåtande rygg. "Åh", mumlade hon. "Det var ju hyggligt av dig, Jack."
sid. 16 i pocketutgåvan av Domaren av Ian McEwan
Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten driver en läsutmaning vars enda regel är No spoilers! Utmaningen går ut på att vi varje söndag delar med oss av det vi just läser. Fler smakebitar finns HÄR.
BOKBLOGGSJERKA
Carola har skickat in följande fråga via mail: hur interagerar du med
dina läsare, lockar till dig nya läsare och får de befintliga läsarna
att fortsätta läsa bloggen. Hon vill även veta vad det är som driver dig
till att blogga och hur mycket du tänker på dina läsare när du bloggar.
Bloggen är min egen läsdagbok som jag även inbjuder andra att ta del av. Jag blir jätteglad för kommentarer och besvarar dem alltid.
Jag letar runt bland andra bloggar - kända och okända - och kommenterar gärna och ofta. Genom att läsa andras bloggar hittar jag nya bloggar så det blir som en kedjereaktion. Vissa bloggare har jag kontakt med så gott som varje dag och då känns det som att ha fått en ny vän.
När jag skriver tänker jag först och främst på min egen läsdagbok. Jag behöver inte vara den som har flest bloggläsare när jag dör. Därmed inte sagt att jag inte tycker att det är roligt att bli läst och att få nya läsare.
Det här var inte något särskilt originellt svar och det känns som om jag sagt det förut.
 |
| Vårvinter i Humlegården |
Nu börjar vi komma in på de lite svårare bokstäverna, säger enligt O
och ger oss följande uppgifter:
Vilken är din favoritförfattare med för- eller efternamn på U?
Det måste bli Sigrid Undset
Trilogin om Kristina Lavransdotter har jag läst så många gånger. Jag har också läst Olav Audunsson och hans barn och Jenny
Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på U vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Det får bli Boel Unnerstad. Hon är flitig översättare av bl. a. engelska deckare
och jag tycker att översättarna uppmärksammas för lite
Vilket verk på U av och/eller med en kvinna tycker du är riktigt bra?.
Under det rosa täcket av Nina Björk en viktig feministisk bok som blev kultbok när den kom ut 1996.
Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på U har du ännu inte utforskat?
Dubravca Ugresic, kroatisk författare numera bosatt i Amsterdam. Hon har till exempel skrivit Baba Jaga la ett ägg.
Jag har inte läst något av Martina Haag tidigare. Men nu läste jag Det är något som inte stämmer. Den tilldrar sig på två plan; det ena där själva berättelsen äger rum och det andra när den skrivs i en STF - stuga i Ráhnukka, Europas sista vildmark. Bokens huvudperson, Petra, tillbringar tre veckor i ensamhet som stugvärd i en sällan besökt fjällstuga. Petra är sårad och illa åtgången. Hon har lämnat alla sina kryckor hemma; cigaretterna, de ångestdämpande pillrena och sömntabletterna. När hon lämnar stugan är hon inte botad, men har uppnått en viss balans. Och hon har hon skrivit 195 sidor. Petra längtar efter de små sönerna som varit i Grekland med sin far, Anders Wallin. Bokens absolut bästa delar är de som beskriver det mest smärtsamma. Det hela börjar med att Petra känner på sig att något inte stämmer; Petra fattar misstankar på allvar; Petra försöker tala med Anders, som slår ifrån sig; Petra försöker med familjeterapi, Petra förhandlar med sig själv, Gud och Anders. Hon ska byta glödlampor, hon ska städa under alla möbler, hon ska inte jogga så mycket och hon kan visst säga upp kontraktet på sin lilla skrivarlya. Bara Anders inte lämnar henne. Anders förnekar i det längsta att det finns någon annan. Men en vacker dag är tiden mogen. Anders talar och säger att han faktiskt blivit kär i Klara Boman. Martina Haags skildring är så naken och enkel och så stark. När det är som värst tröstar sig Petra med att krypa in i Anders´röd - och svartrutiga jacka för där finns förfarande kvar en doft av honom. Lotta Kühlhorns omslag är kongenialt.
Madame de Breyves melankoliska sommar är en liten mästerlig novell av Marcel Proust. Den är nyöversatt för Novellix av Alan Asaid och ingår i samlingen Kärleken och döden, 1896. Jag får lust att läsa mer ur den samlingen. Det händer egentligen ingenting i den här novellen. Utom i stackars Madame de Breyves sinne. Hon råkar bli förälskad i en ung man som hon inte känner. Trots att hon inser att han egentligen inte alls är henne värdig varken i ställning, intellektuellt eller utseendemässigt blir hon som besatt av honom. Det hänger upp sig, helt enkelt. Och vad kan en 1800 - talsdam göra mer än att försöka bli presenterad, försöka gå på samma bjudningar och konserter? Han har visserligen en passant gett henne ett ganska skamligt förslag, men hon är inte riktigt säker på vad det är hon hört. Så mycken trånad, osäkerhet och lätt förtvivlan som inte leder någonstans! Stackars Madame de Breyves! .Den här novellen ingår naturligtvis i Ugglan & Bokens utmaning Läs en novell 29. Läs en somrig novell.
"Det blev inget bloggat om kärlek igår trots att det var Alla Hjärtans
Dag. Därför passar jag på att välja kärlek som veckans tema. Berätta om tre bra böcker eller filmer som handlar om kärlek!" uppmanar LYRAN.
Men nej, jag ska inte komma dragande med Borta med vinden igen.
1.
Anna Karenina av Leo Tolstoy. Här finns flera kärlekspar men jag tänker främst på Kittys och Levins kärlekshistoria. Krig och fred handlar ju om så mycket mera än om kärlek. Det är en bred episk roman som beundras av många andra stora författare. Den har också filmats flera gånger. Med skiftande resultat.
2. Singoalla av Viktor Rydberg. Den läste jag som mycket ung och blev naturligtvis väldigt intagen av den romantiska och sorgliga kärlekshistorien mellan den riddarsonen Erland Månesköld och den vackra, mörka Singoalla, av romsk börd. Jag minns hur de träffades i skogen på natten och månen skymtade fram genom trasiga moln. De får ett barn som får det tragiska namnet Sorgbarn. Romanen är filmad ett antal gånger, men jag har inte sett någon version.
3. Livet efter dig av Jojo Moyes överraskade mig lite. Jag trodde inte riktigt på den ifrån början, men den växte. Författarinnan kallar det en kärleksroman. Jag tyckte att den var mycket mera än så. Den hade något att lära ut också.
Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser. Enda regeln: Inga spoilers!
Idag har jag valt en stycke från sidan 118 i Richard Flanagans Bookerprisbelönade roman Den smala vägen mot norr. Författarens berättelse
bygger på faderns liv och upplevelser som fältläkare under byggnationen av Dödens järnväg. Japanerna tvingade allierade krigsfångar och andra att bygga en järnväg genom djungeln från Bangkok till Burma. Fältläkaren, Dorrigo Evans, tänker som gammal man tillbaka på sitt liv i synnerhet alla kvinnorna och upplevelserna under kriget. "/Major/Nakamura arbetade med japanska kartor, japanska planer, japanska ritningar och japanska bruksanvisningar för att skapa japansk ordning och japansk mening åt den meningslösa, avsiktslösa djungeln och de sjuka och döende krigsfångarna, det var en virvel som tycktes sakna både orsak och verkan, en växande grön malström som snurrade allt fortare. Och in och ut ur malströmmen kom nya order och ändlösa strömmar av romusha /slavarbetare/ och krigsfångar som kom och försvann lika oförutsebart och obegripligt som floden Kwai eller kolerabacillen. Någon enstaka japansk officer kunde stanna över natten för en kväll med sprit, skvaller och nyheter, och då kunde de stärka varandra med tal om japansk ära och den obetvingliga japanska andan och den förestående japanska segern. Sedan förvann de också till sitt eget helvete någon annanstans längs den här ständigt växande, vanvettiga järnvägslinjen."
Fler smakebitar HÄR
Originalutgåvan av John Williams (1922 - 1994) roman Stoner från 1965! har böcker på omslaget. Den svenska utgåvan har ett grått omslag. Båda är lika rätt. Böckerna var William Stoners liv, de enda tillförlitliga vännerna. Å andra sidan är Stoner liv och vardag ganska grått. Och i någon mån ganska tragiskt. Inget blev riktigt som han tänkt sig. Men - blir det någonsin det? Stoner kom bort ifrån sin uppväxtmiljö och fick syssla med litteratur. Meningen var att han skulle lära sig lantbruk, men efter ett par år på universitetet bytte han bana. Föräldrarna var enkla bönder utan vare sig utbildning eller pengar. Men de fogade sig utan knot i Stoners avhopp. Stoner skilde sig från mängden redan ifrån början; både på grund av ursprung och karaktär. Två andra unga män blev hans goda vänner. Den ene gick ut i kriget och stupade. Den andre kom hem och blev dekan för Columbia university, Missouri. Stoner anmälde sig aldrig till krigstjänst vilket gjorde att både kolleger och studenter kastade sneda blickar på honom. Stoner blev med tiden en ganska omtyckt lärare. Han fattar tycke för en blond, bortskämd flicka, Edith. De gifter sig och han inser ganska snabbt att det var ett misstag. De har inget gemensamt; Edith är labil och orimlig. De får en dotter, Grace, som modern ömsom negligerar ömsom dompterar. Grace liknar sin far och båda viker för Ediths nycker utan strid. När Stoner äntligen finner kärleken stöter han snart på nya problem. En kollega till honom, prefekten Hollis Lomax, som länge haft ett horn i sidan till Stoner, går till dekanen och klagar över ryktena som sprids. Katherine Driscoll, Stoners kärlek och själsfrände, löser problemet. En följer Stoner i vardagen; på hans vandringar fram och tillbaka till arbetsplatsen, i hans arbete och tankar, i hans kyliga relation till Edith och i hans hjälplösa kärlek till dottern som blir alltmer främmande för honom; kort sagt under hela hans livsresa. Stoner är en antihjälte som en måste beundra för hans sätt att ta sig an sin vardag, stå upp för sina idéer och erbjuda motstånd i det akademiska käbblet. Han har ett stoiskt sätt att uthärda; han ser nyktert på sitt liv och sin situation. Stoner är en stillsam och storslagen bok om en människas liv.
Det är omöjligt att göra den här romanen rättvisa. Den fick en femma av mig på Goodreads. New York Times Book Review kallar den en perfekt roman. Jag håller med och anbefaller till läsning.
ANNIKA
skriver så här i helgens bokbloggsjerka: Lottens bokblogg skulle vilja veta hur du tror att man kan inspirera barnens läsande. Har du några goda exempel?
Jag utgår ifrån mina egna erfarenheter både utav att ha varit barn och att ha egna barn och barnbarn.
 |
| Lånad bild |
Låt barnen få stryktåliga pekböckerböcker att titta och bita i.
Läs rytmiska ramsor och tramsor för barnen.
Börja tidigt med högläsning. Godnattsaga som ritual men även annars.
Läs själv och låt boken vara en naturlig del av barnets uppväxtmiljö.
Tala om böckerna ni läser.
Visa på karta och jordglob.
Gå till biblioteket och gör biblioteksbesöken till en trevlig familjeaktivitet.
När barnet börjar visa intresse för eget läsande - hjälp utan att forcera.
Gör boken till ett stående, spännande inslag på födelsedagar och julaftnar.
Ge barnen egna bokhyllor.
När barnen är lite äldre - hitta deras intresseområden.
Läs tillsammmans!
Den här veckan handlar det om bokstaven T och som vanligt är det fyra kvinnor som ska presenteras, konstaterar enligt O.
Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på T. Kim Thúy. Hennes självbiografiska roman Ru (som betyder Vaggsång) kom på svenska 2011. Det är en fantastisk och sparsmakad berättelse om hur författaren flyr ifrån Vietnam och hamnar i Kanada. Efter det har romanen Man kommit ut och i maj kommer VI. Obs! Namnet är klickbart.
Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på T vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Ellen Trotzig. Österlens första målarinna enligt konsthistorikern och författaren Birgit Rausing. Ellen Trotzigs färgskala var mestadels jordig, men i ett märkligt självporträtt med tulpaner blommar hon ut i rött.
Vilken kulturell kvinna på T har följt dig länge? Här säger jag Elizabeth Taylor. Hon var så vacker och så mänsklig och väldigt skicklig skådespelare. Jag tänker bland annat på hennes rolltolkning i Vem är rädd för Virginia Woolf och i filmer som Katt på hett plåttak och Cleopatra. Hennes kärlekshistorier med spännande män gjorde inte saken sämre för en ung beundrare. Dessutom var hon god vän med t. ex. Michael Jackson och engagerade sig i kampen mot aids.
Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på T har du ännu inte utforskat?
Det får bli den norska författaren Trude Marstein. Hon första roman på svenska heter Göra gott; den andra Ingenting att ångra. Den tredje romanen handlar om en man som är notoriskt otrogen. På grund av sin sitt stora förråd av kärlek, tror han själv. Hem till mig heter den.
Den blå maten av den kände kocken Niklas Ekstedt och vetenskapsjournalisten Henrik Ennart handlar om några områden i världen där människorna blir ovanligt gamla. Hårt arbete, grönsaksodling, föda huvudsakligen från växtriket, sinnesro och social gemenskap är utmärkande för livsstilen i dessa områden, som alla ligger lite avlägset. Okinawa i Japan är ett välkänt blått område. Där skrattar de åt pensionering vid 65 då människan ju endast är ett barn. Vid 90 är en medelålders... På Okinawa äter människorna fisk, sjögräs, tropiska frukter, medicinalväxter och örter som växer långsamt i den magra jorden. Sötpotatisen är och har alltid varit en basvara. Sardinien är ett annat blått område. Här finns de äldsta männen i världen. Den sardiska pecorinoosten är en basvara för fåraherdarna eftersom den kunde tillverkas i bergshyddorna. Till det äter man ett tunt kornbröd och dricker ett hembryggt vin. Sardinien är ju också känt för sina klansamhällen och blodshämnd. Men det tycks inte inverka menligt på livslängden. På den grekiska ön Ikaria går allt i slow motion. Här finns en av de sista utposterna för traditionell medelhavskost, som anses lägga tio år till medellivslängden. I Nicoya i Costa Rica blir männen så gott som lika gamla som kvinnorna. Motion får man gratis i det bergiga landskapet; processad mat och raffinerat socker finns inte. Här äter man utöver grönsaker, bönor och frukt även en hel del kött. Frukosten är riklig, lunchen måttlig och middagen lätt. Gamla människor håller sig rörliga och unga genom täta besök av barn och barnbarn. Och man har en livsplan. Även Sverige har en blå zon. I skogstrakterna i södra Småland/norra Skåne finns ett sådant område där det finns en högre procent 100 - åringar än i övriga Sverige. Ebba Nilsson, 104, har ätit redigt smör och fett fläsk och druckit kaffe - i mån av tillgång - i hela sitt liv. Sin första ledighet fick hon som pensionär. Niklas Ekstedt har tagit fram 52 recept med utgångspunkt från maten i de blå zonerna. Jag har inte provlagat, men recepten är fräscha och innehåller inga konstigheter. Bildmaterialet är mycket fint och för varje blå zon finns en faktaruta.
Efter att ha läst en understreckare i SvD om förbisedda italienska kvinnliga författare lånade jag hem Själamakerskan av Michela Murgia.
Den kom på svenska 2012 i översättning av Barbro Andersson på Brombergs förlag. Vet inte riktigt hur denna utmärkta roman totalt har undgått mig? Bokens tillägnan: "Till min mor. Båda två." Det kommer mig att undra om författaren själv varit ett själabarn, dvs. ett barn som lämnats bort på grund av fattigdom till någon som av ett eller annat skäl inte har något barn. Som det var för Maria i romanen. Hennes mor bytte bort henne mot flera potatisar i soppan - modern hade ju bevars tre döttrar till. Bonaria Urrai är sömmerska, men är född rik. Hon gör Maria till sitt själabarn och alla är nöjda med arrangemanget. Tzia Bonaria är en mycket speciell kvinna; klok och erfaren och hon förstår sig bra på lilla sexåriga Maria. Det finns inte direkt några tidsmarkörer, men jag tror att romanen tar sin början strax efter första världskriget. Platsen är ett litet samhälle på Sardinien. Alla känner alla på gott och ont. Barnen i skolan tycker att det är onödigt att lära sig italienska. De använder ju i alla fall bara sardiska. När Maria blir lite äldre märker hon att tzia Bonaria försvinner ut om nätterna ibland. Maria frågar varför men får inget svar.
När hon uppdagar de rätta förhållandena packar hon sin väska och ger sig av till fastlandet. Romanen ställer frågor om liv och död. Vem har rätt att bestämma?
På Sardinien var dödshjälp tillåtet fram till 1960. Jag tyckte mycket om den här kärva romanen. Den omfattar 180 sidor och är skriven på ett klart och kärnfullt språk som väl stämmer överens med innehållet. Synd att det inte finns fler romaner översatta av Michaela Murgia.
Pappas vingar av Milena Angus tilldrar sig också på Sardinien liksom
Onda stenar av samma författare. Nobelpristagaren Gracia Deledda är ännu en författare ifrån Sardinien. Hennes mest kända bok är Elias Portolu.
Så här säger LYRAN om veckans tematrio:
"Egentligen borde jag kanske väntat en månad med detta tema, men jag har
läst en så bra bok om feminism att jag måste få skriva lite om den redan
idag. Veckans tema är därför feministisk litteratur; skriv om dikter,
essäer, romaner o s v efter egen smak. Berätta om tre bra texter med feministisk vinkel! Om ni vill ha tips kan ni kolla in den Feministiska kanon hos Feministbiblioteket."
1. Hjärtblad av Aino Trosell. Här träffar vi den unga dalkullan Hulda och följer hennes uppväxt och utveckling under det att hon hjälper till att valla kor och getter tills dess att hon blir vandringskulla som vandrar ut till olika marknader och gör inköpsresor till Eskilstuna och Stockholm. Det är ett stycke svensk historia,
kulturhistoria; bilder ur svenskt folkliv och lokalhistoria och en del kvinnohistoria som det inte skrivits så mycket om.
2. Filmen Suffragette tyckte jag mycket om. Den tar sin början bland kvinnor på ett tvätteri och
deras fuktiga, tunga arbete och sviktande hälsa. Vi följer Maud, en ung
fru och mamma, som får nog av sitt arbete och sin tyranniske chef,
lämnar arbetet och går med i kvinnorörelsen som arbetar för kvinnors rätt att rösta och bättre villkor. Trots att kampen hårdnar
både i hemmet och i samhället härdar hon ut. Helena Bonham Carter spelar
en fantastisk roll som smart apotekare och Meryl Streep spelar själva mrs Pankhurst, som tyvärr inte figurerar så mycket. En förstår mera än väl att rösträttskämparna blev militanta.
3. ÅR AV VÄNTAN av Fumiko Enchi skildrar en japansk kvinnas liv; japanska traditioner, seder och bruk. Fru Tomo lever sitt liv för att behaga sin man, sköta hus, hem och barn. När de varit gifta i tolv år förstår hon att det är dags att skaffa honom en bihustru. Eftersom hon känner honom så väl vet hon precis vad hon ska välja. Ganska snart blir det dags för ett nytt val. Och så vidare. När maken tröttnar på sina konkubiner hjälper fru Tomo dem att skaffa bra äkta män. Hon tiger, biter ihop, förödmjukas och lider. Flickorna som kommer i huset är alla mycket olika och relationerna mellan alla kvinnorna skildras med den psykologiska blick som författaren gjort sig känd för.
Ännu en vecka läser Fredrik Gunnarsson Comédia Infantil av Henning Mankell som radioföljetong i P1.
Jag hade inte läst den innan, så det passade mig precis. SR play - appen passar mig precis också.
Måndagen den 15 februari startar emellertid en ny radioföljetong. Maria Salah läser Mary av Aris Fioretos. Det ska också bli väldigt spännande eftersom jag inte läst den heller. Bibliotekskön flåsade mig i nacken så jag fick lämna den tillbaka utan att ha läst hela. En kan ju inte köpa varenda ny bok. Men jag var mycket förtjust i Fioretos bok om sin far, Halva himlen. Mary är 23 år och studerar arkitektur. Hon lever i en militärdiktatur och en dag grips hon för statsfientlig verksamhet. Så mycket vet jag i alla fall.
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten anordnar varje söndag en läsutmaning, En smakebit på søndag. En behöver bara rätta sig efter en enda regel: No spoilers! Idag vikarierar astridterese
" Fillus de anima. Själabarn. Så kallas de barn som blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet. Maria Listeru var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ. - Om Bonaria Urrai inte blivit född rik skulle hon nog gått samma öde till mötes som alla kvinnor som blivit utan man, och hade inte kunnat skaffa sig en själadotter. Som änka efter en man som aldrig gift sig med henne, skulle hon under andra förhållanden kanske ha blivit prostituerad eller möjligen hemvårdarinna eller klosternunna bakom evigt stängda fönsterluckor och svartklädd intill döddagar. Det som berövat henne brudklänning var kriget, även om en och annan i byn hävdade att det inte var sant att Raffaele Zineu hade stupat vid floden Piave: troligare var att han, slug som han var, hade hittat en kvinna där borta och besparat sig resan hem för att förklara. Kanske var det därför som Bonaria Urrai var gammal redan när hon var ung, och ingen natt föreföll Maria så svart som hennes kjol. Men änkor efter levande äkta män var byn full av, det visste kvinnorna som skvallrade och även Bonari Urrai visste det." Från sidorna 7 och 10 i Själamakerskan av sardiska författaren Michela Murgia. Fler smakebitar HÄR
Moonlight becomes you blir De viktorianska klockorna på svenska. Författare är den produktiva amerikanska Mary Higgins Clark, som började skriva på allvar sent i livet när hon blev änka med fem barn att försörja. För länge sedan läste jag henne ganska flitigt och gillade henne. Efter tips ifrån min syster, som vanligtvis inte läser deckare alls, läste jag den här och vi är helt överens. Ingen storslagen litteratur, men trivsamt och spännande. Och på sätt och vis lite aktuellt; missförhållanden i åldringsvården. Små rara damer på eller på väg till ett seniorbeonde för bättre bemedlade luras och/eller får sätta livet till. En rad samvetslösa män och ett par kvinnor också för allt i världen vill på olika sätt skaffa sig vinning på de gamlas bekostnad och naturligtvis håller de varandra om ryggen. Men i kulissen lurar en styvdotter, Maggie, till en av damerna och hon anar ugglor i mossen och sätter igång med sina egna, mycket oförsiktiga undersökningar. Och så går det som det går. Hon befinner sig på bokens allra första sidor levande begravd; i en kista i en grav med en fingersnodd som genom ett rör leder upp till en (viktoriansk) klocka. På samma gång släpps ju lite luft ner i kistan. Viktorianerna var livrädda för att bli levande begravda och hade därför gjort detta arrangemang. Klockan hade en en rejäl klang och någon skulle också vakta graven. I Maggies fall är det så att någon plockat bort kläppen... Detta är ingen spoiler, för det får en veta med en gång. Och det var inte så att det var så alldeles självklart vem som hade gjort vad eftersom alla var så insyltade med varandra. Kan gott läsas.
Semikolonet lanserades 1494 av den italienske typografen Aldo Manuzio som dog 6 februari 1515. Om detta skiljetecken råder det mycket olika uppfattningar. Jag gillar semikolonet för det är ett bra mellanting mellan punkt och komma. Det kan också användas vid uppräkning för att skilja grupper ifrån varandra. Semikolonet röstades för några år sedan fram som svenskarnas favoritskiljetecken. Det lär också ha fått en egen sång...
Per
Andersson, som är författare och redaktör på Kulturnyheterna, säger så här: "Semikolonet är det vackra typografiska uttrycket för att ingen sanning
ska bli så mäktig att den inte kan ifrågasättas; ingen verklighetsbild
är så komplett att den inte kan kompletteras med ytterligare
information, flera perspektiv, en sista invändning. Semikolonet öppnar
en antiauktoritär dörrspringa efter att huvudsatsen försökt tvinga sig
på läsaren." Vackert.
Men - en undersökning vid Högskolan i Gävle visar att endast ett av tre svenska semikolon används rätt. Och somliga anser att semikolonet är en klassfråga och ett tecken för finsmakare och nördar! Poeten Bruno K Öijer berättar i en intervju i SvD 2008 att han helt slutat med skiljetecken eftersom de bara såg ut som "smuts på sidan". Punkt och komma hade han i och för sig inget emot men semikolon var "pretentiösa och onödiga". De tycks ropa "se vad jag kan", anser poeten och tilläger att de tycks vara på väg ut ur den franska litteraturen
Semikolonet blev tillgängligt för alla när datorerna gjorde sitt intåg och det är nu på väg upp i och med den blinkande smileyn ;)
