Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg är det bästa och vackraste jag läst - avnjutit - på länge; ömsint, sorgset och sparsmakat. Huvudpersonerna i boken är en dotter och hennes far. Jackie har i många år åkt ut till Beckomberga mentalsjukhus för att besöka sin far, Jim eller Jimmie Darling, som hamnat där efter sjävmordsförsök, alkohol- och narkotikamissbruk. Han lever på samma sätt som han spelar schack, utan att tänka, utan strategi, utan en tanke på framtiden. Läkaren Edvard Winterson förklarar för Jackie att Jim förlorat något som han inte vet vad det är. Det är en känsla som blivit till ett tomrum. Jims mor, Vita, tog livet av sig utan att ta farväl. Hur håller man någon kvar i ljuset som inte vill vara där? Jim tror att det finns en himmel under jorden också. Han tänker avsluta sitt liv själv; han vet precis hur bara inte riktigt när. Han bor i Spanien och det kommer att ske där. Jackies mor, Lone, har skilt sig från Jim och besöker honom sällan på Beckomberga. Hon avskyr sjukhusmiljön. Hon åker i stället iväg och fotograferar i katastrofområden. Porträttet av fadern är genomlyst av kärlek och förståelse.Och rentav respekt. Under någon tid lär Sara Stridsbergs egen far ha varit patient på Beckomberga. Romanen skildrar först och främst Jims och Jackies liv. Jackie möter en riskabel kärlek och får en son, Marion. Marion är fulländad. Han är den ende i familjen som inte är deformerad, säger Jackie. Beckomberga handlar också om sjukhusets historia från 1932 till 1995 när det stängdes. Efter att ha stått tomt i många år ska det nu byggas om till bostäder. Beckomberga och den vackra sjukhusparken var en värld i världen; en trygghet för många. Beckomberga är också berättelsen om den siste patienten, Olof, som bott där hela tiden. Nu ska han möta världen utanför. Hur ska det går för Olof?
Boken tillägnas alla som passerade sjukhusparken under åren 1932 till 1995.
jag har knappt läst klart recensionen så har du redan läst boken!
SvaraRaderamin karriär började som sommarvikariat på mentalsjukhus, min farbror jobbade också där och bodde med sin familj i personalbostäder intill, och alla (?) mina kusiner sommarjobbade där, på Hisingen
Raderaden hade jag ju läst för en vecka sedan och höll på att begå en blunder och publicera mina synpunker innan det var dags att recensera. Bekomberga har ju funnits på biblioteken en tid. så jag gjorde som du sa, Hannele, och skrev och sparade.
Radera