Sommaren utan regn

"Konstigt väder skapar konstiga beteenden" sägs det i Sommaren utan regn av Maggie O´Farrell, Etta förlag i översättning av Malin Bylund Westfelt. Jag tror nog att det som händer i romanen hade hänt även om inte juli 1976 hade varit så rekordvarmt. Familjen Riordan i London, bestående av mamma Gretta, pappa Robert, Michael Francis, Monica och Aoife. Dessutom finns sonhustrun och Monicas andre man, Joe, och hans två döttrar som inte gillar Monica. Aoife har rymt till New York och lever ur hand i mun tillsammans med kackerlackor och möss i ett minimalt rum där badkaret och köksbordet är en och samma möbel och sängen fälls ut ur ett skåp. Men hon har pojkvännen Gabe som hon tror att hon kanske tycker om. Alla har de hemligheter för varandra och saker som de inte vill tala om. Allt ställs på sin spets när fadern sin vana trogen ska gå ut och köpa kvällstidningen men sedan inte kommer tillbaka. Modern kallar hem sina barn. Döttrarna är inte on speaking terms och sonen fruktar att hans äktenskap är på upphällningen. Gretta får ett samtal från Irland. Någon tror sig ha sett Robert. Och det vore inte så konstigt eftersom både Gretta och Robert kommer därifrån. Hela familjen åker dit. Flera familjehemligheter kommer i dagen. Syskonrelationerna skildras utmärkt. De intar sina ursprungliga positioner i förhållande till varandra. Och till modern. Monica och Gretta har alltid stått i ett väldigt nära förhållande, och när Gretta avslöjar sina (och Roberts) länge och väl dolda hemligheter är det Monica som tar särskilt illa vid sig. Gretta är en oförutsägbar naturkraft; överviktig och tablettberoende, men oemotståndlig i all sin absurditet. Även om mycket ordnar upp sig på slutet har jag flera frågor att fundera vidare på. Sommar utan regn är lättläst utan att vara lättviktig; psykologin bär upp mycket och dessutom finns det en spänning som gör Sommaren utan regn till en bladvändare.