Det finns inte mycket att säga om Sommarboken av Tove Jansson än: En underbar, lyrisk, vemodig och uppsluppen tröstebok om vänskapen mellan Farmor och hennes sondotter, Sophia, under en rad somrar på ön. Pappa är med också, men han säger aldrig något och märks inte så mycket. Men blir det verkligen kris; då finns han där. Farmor har en gudomlig förmåga att fostra utan att det märks. Hon och Sophia förstår varandra väl och är för det mesta vänner. Men - när båda kommer i trotsåldern då är det inte lätt. Diskussionerna om religion, vidskepelse, död och ålderdom är sublima. Farmor sover lite i smyg ibland och blodtrycket verkar vanskligt, men bara benen håller så känner hon sig helt OK. Tove Jansson ville gärna kalla Sommarboken roman, skriver Tove Jansson - forskaren Boel Westin, i sitt förord. Och det stör inte. Den består av en rad kapitel med rubriker som Visiten, Leka Venedig, Katten, Den stora plastkorven (en överdådig berättelse som borde filmas), Berenice, Sophias storm, m.fl. Naturbeskrivningar är alldeles fantastiska. Endast bönder och sommargäster trampar på mossa. Farmor petar skadad mossa på plats med sin käpp. Havet är en mäktig fond till livet på ön. Man läser långsamt; man läser om och stryker under. Språket är en ren njutning.
Läsecirkeln var rörande överens om att detta är en bok att vi kommer att läsa om. Alla älskade Farmor och Sophia och deras liv på sommarön.
Precis så är det att läsa Tove; långsamt och njutningsfullt.
SvaraRaderaja, det var en fantastisk läsupplevelse. har TJ någon annan bok som kommer i närheten av denna? jag har inte läst så många
RaderaPappan och havet är mångas favorit, Muminpappans memoarer är fin, jag tror de flesta är läsvärda. Tove skrev även vuxenböcker, Sommarboken läste jag för länge sedan. Jag är så glad att jag nu kan läsa hennes böcker på originalspråk :) Det kunde jag ju inte som ung.
SvaraRaderaMåste läsa Tove Jansson igen. Det var bra länge sedan!!
SvaraRadera