En Stina för själen

Tack, Modernista för nyutgåvan av Hitom himlen (1946) av Stina Aronson (1892 - 1956) med förord av Jenny Tunedal, poet och litteraturkritiker.
Stina Aronson utbildade sig till lärare, men hon slutade sin yrkesverksamhet när hon gifte sig med läkaren Anders Aronson och flyttade till Sandträsk i Norrland där han blev överläkare på sanatoriet.
Livet blev inte riktigt som Stina Aronson tänkt sig. På 20 - talet skrev hon tre romaner; sedan kom en  tid av tystnad. 1931 återkom hon med Feberboken som var mera av experiment och uppror. (Den älskade poeten i romanen har för övrigt sin verkliga förebild i Artur Lundkvist). 1936 dör Anders Aronson och Stina Aronson flyttar tillbaka till Uppsala. 
1946 kommmer romanen som blir hennes stora genombrott, Hitom himlen.
Det var länge sedan jag läste en roman med sådan andakt. Hitom himlen är mäktig. Skildringen av den storslagna naturen och de kärva, fromma, ordknappa människorna och deras strävsamma liv är mästerlig. Människorna i norr har hörsammat väckelsen till skillnad från de ogudaktiga sörlänningarna. Den stränga laestadianismen som förbjuder gardiner (djävulens kalsonger), färg på husen och blommor i trädgårdarna sätter naturligtvis sin prägel på de frälsta.
Emma Niskanpää är inget undantag. Hon är en saktmodig änka som lever sitt liv i väntan på brev från den älskade sonen, mitt John, som vårdas på ett sanatorium långt hemifrån det ödsligt belägna barndomshemmet. Emma Niskanpää gör ett outplånligt intryck på läsaren. Hennes tåligt burna lidanden, själsstyrkan och modet hos denna enkla kvinna som lever helt i samklang med ljuset, mörkret och skuggorna som omger henne ute och inne. Och aldrig att hon skulle svika djuren i fähuset hur högt uppåt väggarna snön än ligger.
Stina Aronson lyfter fram Norrland i sitt författarskap. Hitom himlen är en kvinnoroman och en roman om de små tingen i vardagen. Och om stillheten. Och långsamheten.