Bokförlaget Thorén & Lindskog har tagit den nyare tyska litteraturen under sina vingars beskydd. Det är lika lovvärt som glädjande.
Författaren Angela Klüssendorf f. 1958 är en ny bekantskap för svenska läsare. Hon är utbildad agrartekniker och mekaniker och bodde först i Leipzig i DDR men numera har hon sitt hem söder om Berlin.
Romanen flickan är en realistisk berättelse om en kärv uppväxt i ett fattigt område i Leipzig.
Flickan har inte ens ett namn. Bröderna heter Alex och Elvis. Mamman är en ambivalent och ganska sadistisk mamma - helt i avsaknad av föräldrainstinkter och vanliga, normala känslor för barnen. Något så elementärt som mat är ingen självklarhet.
Mamman tar ut sin egen frustration på flickan; slår henne och berättar för henne att hon är den fulaste oäkting som någonsin funnits. Pappan till flickan uppenbarar sig plötsligt, men det förbättrar inte saken nämnvärt. Efter pappan kommer det nya män. Våld och alkoholmissbruk hör till vardagen för barnen som helst vill försvinna från jordens yta.
Flickan har i alla fall ett lånekort på biblioteket och det begagnar hon sig av.
Hon hyser trots allt egna drömmar och förhoppningar mitt i misären.
Man kan bara häpna över en vuxenvärld som sviker så totalt. Föräldrarna, lärarna, socialarbetarna, polisen och personalen på ungdomshemmen.
Vi följer flickan från det att hon är tolv år till hennes sjuttonårsdag. Då har hon utbildat sig till agrartekniker och börjat arbeta på ett kollektivjordbruk. Hon gillar korna precis som hon tidigare gillat de hundkrakar som kommit i hennes väg.
Den namnlösa flickan påminner i någon mån om flickan Miira i Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson.
Och jag har trots allt gott hopp om att flickan ska klara sig bra. Hon har är seg och har samma go som Miira.
Flickan är en berättelse i tredje person; skriven på ett torrt, sakligt språk som står i skarp kontrast till det upprörande innehållet i romanen.
Ibland måste man trots allt dra på munnen åt flickans drastiska syn på sin omgivning. Men ännu oftare får man tårar i ögonen.
Flickan är en mycket stark roman.
INGRID har också läst
jag har hört om boken, visst är det märkligt att ingen vågar lägga sig i
SvaraRaderaden stackars flickan hade behövt någon som verkligen älskade henne reservationslöst. själv älskade hon sin lillebror Elvis
SvaraRadera