Elias Portolu från Nuoro

1903 fick Grazia Deledda (1871 - 1936) sitt stora genombrott med romanen Elias Portolu. En berättelse från Sardinien.
Den första svenska upplagan kom också 1903.
Grazia Deledda fick Nobelpriset 1926 och avhämtade det 1927.
Nu förefaller hon vara väldigt bortglömd och nämns endast med ett fåtal rader i uppslagsböcker och litteraturhistorier.
Jag har läst en svensk utgåva av Elias Portolu i serien Vårt hems Nobelbibliotek i bemyndigad översättning av Ebba Atterbom från 1929. 
(Det ser ut som om Fredrik Böök skrivit förordet.)
Elias Portolu har suttit i fängelse på fastlandet och kommer nu tillbaka till sin familj i Nuoro på Sardinien. Han tas emot med öppna armar. Ingen verkar besvärad av att han suttit i fängelse.
Fadern skryter och skroderar om sina söner. Den tysta och fromma modern håller sig i bakgrunden och lagar mat. Ibland dem som hälsar Elias välkommen hem är brodern Pietro och hans tillkommande, den vackra Maddalena. Kärleken är lika ömsesidig som ögonblicklig. 
Elias får rådet av skogsfilosofen Martinu Monne att genast gå till sin bror och tala om hur det ligger till.
Prästen Porcheddu å sin sida har den bestämda uppfattningen att Elias bör bli präst och att han absolut inte får ge efter för sina känslor. Elias ser till att han tillbringar sin mesta tid ute med fåren på betesmarkerna. Han strider med sig själv; han är djupt olycklig. Elias själ är en krigsskådeplats.
Detta moraliska dilemma, detta triangeldrama som endast två av kontrahenterna är medvetna om, tilldrar sig i en fantastisk miljö av oleanderträd, rosenbuskar, mynta, timjan, korkek, fläderbuskar och mastixträd.
Och månskenet över Sardinien måste vara något extraordinärt.
Grazia Deledda skildrar miljön hon känner så väl på ett fantastiskt sätt och de enkla människorna och deras livsvillkor kärvt och realistiskt; med allvar och respekt. Miljön är alldeles tydlig; tiden mera obestämd men problemet  skuld/ straff är tidlöst och allmänmänskligt.
Jag tyckte mycket om den här romanen.