Nu är det Karl Ove och jag. Länge

Jag måste säga att jag varit skeptisk mot Karl Ove Knausgård och hans självbiografiska romanprojekt i sex delar och ca 2 500 sidor och därtill med den tvivelaktiga titeln Min kamp.
Självupptagen, medelålders mansperson i avsaknad av distans, tänkte jag.
Det var dessutom väldigt lätt att bli helt fed up. Karl Ove Knausgård var under en tid på var mans läppar; det pratades och det skrevs; det intervjuades.
Så bar det sig inte bättre än att vi ska läsa Min kamp 1 i läsecirkeln.
Och då ges ju ingen pardon. Alltså sätter jag igång. Utan större entusiasm ska erkännas. Jag anslår ordentligt med tid.
Och - vad händer. Jag fastnar. Direkt, totalt och handlöst.
Jag läser helt fascinerad och förtjust. Det är svårt att släppa boken.
Knausgård har en fantastisk förmåga att elegent glida mellan tidsplanen, göra utvikningar i tid och rum och alltid återknyta exakt där han lämnade.
Hans har ett skarpt sinne för detaljer och tar in allt och alla i omgivningen.
Man känner sig delaktig och närvarande. Och han förefaller vara fullständigt sanningsenlig och öppen.
Karl Ove Knausgård börjar sin berättelse i Malmö där han då bor med sin andra
hustru Linda. Han tar oss till barndomshemmet i Tromøya vidare till det första egna boendet i Bergen, Stockholm och åter till barndomshemmet för att begrava fadern; Yngves (den äldre broderns) och Karl Oves gemensamme fiende. 
Men vem var fadern?
Varför slutade han sina dagar i misär och alkoholism? Och vad hette han?
Min kamp del 2 väntar. Och alla de andra delarna. Det känns som om jag börjat
lägga ett pussel med väldigt många bitar.