Njugga grannar och långa vintrar

I en liten bergsby på sydsidan av Pyrenéerna i Spanien bor en familj bestående av mor, far och två söner.
Den äldste, Miquel, har gjort sin 2 - åriga militärtjänstgöring. Jordi, den yngre, är nu på väg.
Han är av klenare virke än Miquel och det finns alla skäl till oro.
Hela familjen tänker mycket på detta. Men ingen - säger något.
Efter en tid märker Miquel att det är något som inte står rätt till med modern. Han iakttar henne noga och kommer så småningom fram till var felet ligger. Han hör sig för med fadern. Jo, visst visste han.
Jordi? Troligen, sa fadern.
Miquel är ung, men har inga planer för framtiden. Han vill helst att allt ska vara som vanligt.
En vacker dag försvinner modern. Grannanrna har sett henne ge sig iväg. Med en väska. Tre timmar därefter utbryter en häftig snöstorm. Alla vet att det är livsfarligt att försöka ta sig fram på de smala bergsstigarna. Kan hon ha hunnit fram till sin bror på andra sidan bergen innan snöstormen bröt ut? 
Grannarna stoppar undan sina trätor och hjälper till i sökandet.
Tiden går. Miquel och hans far tappar orienteringen. Hönsen slutar värpa och kaninerna dör. Ingenting fungerar. Far och son är mer än lovligt taffliga i köket. 
Sedan kommer den unge föräldralöse Manolo och tar hand om hushållet. Och tillför något annat; något som saknats alltsedan modern försvann.
Colm Tóibíns kortroman, En lång vinter, är en lång novell som ursprungligen trycktes 2006 i samlingen Mothers and Sons.
Det är en förtätad, tidlös, sparsmakad berättelse. Stämningen är dämpad som alla ljud och konturer mjuknar i ett kraftigt snöfall. Det finns en instängdhet i familjen och i byn och en brist på  kommunikation; bokstavligen och bildligen.