Birgitta Boucht, författare och kulturjournalist, brevväxlar med den sju år äldre brodern,
Bengt Pihlström, som arbetat med turism och nordiskt och internationellt samarbete.
Minnas, glömma och förtiga. Syskonbrev är titeln på denna lilla brevbok.
Birgittas och Bengts äldre syster Kerstin är död.
Hon blev kvar som finskt krigsbarn i Sverige efter kriget och kom ifrån sin finska familj. Men hon har betytt mycket för Birgitta som nu känner sin tillvaro vackla. Hon funderar på sin egen identitet och vill tala om familjen och barndomen med sin bror. Han svarar ytterst kyligt och behärskat och undrar vad man egentligen ska med en syster till. Han förefaller ängslig, feg och hämmad. Och ibland tillåter han sig rentav att vara nedlåtande mot sin öppna, känsliga och kontaktsökande syster.
Birgitta har stort tålamod; kanske för att hon beundrade honom så oerhört i barndomen. Kanske för att hon behöver någon som sett henne som barn.
Hon löser upp knut för knut; får Bengt att tala om sådant han inte vill minnas eller värjer sig mot. Till exempel döden. Eller sitt förhållande till alkohol.
Jag läser breven med stort intresse. Det sker en tydlig utveckling i deras förhållande. Breven ändrar karaktär - särskilt Bengts till Birgitta. Till slut inleder han till och med med orden "kära syster", så han har förmodligen kommit på vad man kan ha en syster till.
Syskonskap är speciellt, vårt längsta förhållande här i livet... Ändå är upplevelsen av barndomen helt olika. Jag läser titeln lite fel, för min syster heter Minna ;)
SvaraRaderavisst är syskonskap något väldigt speciellt!
SvaraRaderaoch ibland blir man väldigt irriterad när ens egna minnen ifrågasätts och man anses ha fel! jag tror inte att jag trivts som endabarn, så jag är glad över mina syskon