Kyndelsmässodagen den 2 februari var helgdag till och med 1772.Den firades under medeltiden till minne av den heliga jungfruns kyrktagning på fyrtionde dagen efter Jesu födelse.
Men det kallas också Ljusens dag, Dies candelarum, Candlemas
(eng.), Lichtmess (ty.) eftersom man på denna dag invigde alla ljus som skulle användas i kyrkan under året.
I det antika Rom firades en fest som kallades februalia och som innehöll fackeltåg och ljusprocessioner.
Kyndelsmässodagen har ingen namnsdag.
Kyndelsmässodagen ansågs i Småland vara en sista påminnelse om den gångna julen och kallades "Lillejul". Man åt då skinka, dopp i grytan och annan julmat.
Läs vidare på Nordiska Museets webbplats
I Bondepraktikan kallas Februarius Göjemånad.
Februus var de dödas och reningens gud i etruskernas mytologi.
Han har alltså gett namn åt månaden februari.
I isländskan finns ordet gói som betyder tunt snötäcke eller spårsnö.
Troligtvis kommer ordet därifrån.
Bilden, som är gjord av Jenny Nyström, är lånad från hemsidan för Kalmar Läns Museum
Kyrktagning egentligen inte så roligt; gammelfarmor från Tjörn född ca 1905 berättade fortfarande i 80-års åldern om skammen för kyrktagning - för hon hade fått sin första son bara 5 månader efter giftermålet... Seden levde kvar länge på öarna.
SvaraRaderaja, Hannele, kyrktagningen fanns kvar långt fram i tiden. särskilt på västkusten.
Raderaegendomlig sedvänja som sade allt om kvinnosynen
När jag växte upp i Småland hade vi alltid lillejul med dopp i grytan som du beskriver. Dessutom var det tradition att bränna upp alla ljusstumpar som blivit kvar efter julen.
SvaraRaderaintressant, mimmimarie. jag är uppvuxen i nordvästra Blekinge och min mamma var från Småland men jag har aldrig hört talas om detta med lillejul. jag hade uppskattat en extra julskinka...
Raderajo, även här i Norden har vi haft kvinnosynen att kvinnan är smutsig (?!) efter en förlossning.... Och att bära huvudbonad i kyrkan, vi har inte varit så annorlunda, men många har nog glömt.
SvaraRadera