Vägen,du ska följa den.
Lyckan,
du ska glömma den.
Kalken,
du ska tömma den.
Smärtan,
du ska dölja den
Svaret,
du ska lära det.
Slutet,
du ska bära det.
3 december 1960
Idag för 50 år sedan påbörjade FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld den resa som skulle bli hans sista. Han flög från Léopoldville i Kongo mot Ndola i det som nu heter Zambia i fredsbevarande uppdrag.
00.10 den 18 september 1961 var olyckan ett faktum.
Jag var då mycket ung men jag minns fortfarande iskylan som spred sig i kroppen när meddelandet lästes i radion. Planet hade störtat.
Dag Hanmmarskjöld var för mig garanten för fred i världen.
På Dag Hammarskjölds skrivbord i New York låg manuskriptet till Vägmärken -
"... en sorts vitbok rörande mina förhandlingar med mig själv - och Gud".
Ett odaterat brev till kabinettssekreteraren Leif Belfrage innehöll anvisningar om hur Dag Hammarskjöld tänkt sig att hans dagbok skulle behandlas.
Troligtvis hade han haft för avsikt att fortsätta att skriva.
Jag tänker ofta och har ofta tänkt genom åren: "Undrar hur Dag Hammarskjöld hade hanterat detta?".
FN har aldrig hämtat sig från förlusten.
Mats Svegfors, som också beundrade Dag Hammarskjöld , skrev 2005 en mycket bra biografi om honom.
Flygplanet som störtade där i Kongo... det tillhör ett av mina första "politiska" minnen. Den tysta minuten, förstämningen, sorgen- jag kommer ihåg allt. Dag Hammarskjöld ledde FN med lugn och pondus och han hade mycket att hantera- nog minns man också Krustjev som bankade med både nävar och skor när saker och ting inte passade honom där i FN. Femtio år som gått. Det hade behövts en Hammarskjöld idag.
SvaraRaderaJa, Ingrid, visst är det så. Jag tänkte inte "politik"
SvaraRaderamen jag minns den instinktiva känslan av katastrof.
Jag tror att Vägmärken betyder mycket för många.