Nu har vi diskuterat Buddenbrooks i läsecirkeln.Som vanligt var det mycket givande att få det lästa synat från flera olika håll.
Vi var överens om att vi läst en gedigen klassiker som känns mycket aktuell även om den har mer än 100 år på nacken.
Vi tyckte också att språket är fantastiskt. Trots långa vindlande meningar
kändes det lätt att läsa. Ulrika Wallenström har gjort en smidig översättning .
Vi upplevde att vi "flyttat in" i romanen och den buddenbrookska sfären.
Några tyckte att första hälften var bättre än andra. Men andra tyckte tvärtom.
En deltagare hävdade att Bergtagen är bäst.
Vem upplevs som huvudperson? Vi kunde inte riktigt bestämma oss för om det är Tony eller Thomas. För egen del tror jag att jag väljer Tony ändå. Hon finns hela tiden i bakgrunden även om fokus ligger på någon annan.
En läsare visade sig ha ett horn i sidan till Tony, som upplevdes som en inskränkt och eftergiven kvinna. Flera andra anmälde avvikande uppfattning.
Humorn, all maten (rosenvatten lär enligt några cirkeldeltagare vara på väg in i matlagningen igen), de olika personernas utmärkande drag; tragiken i förhållandet mellan Thomas köpman och sonen Hanno, musiker; kvinnornas underordnade ställning (fast Thomas´gåtfulla hustru Gerda går sin egen väg); släktens/familjens ängsliga upprätthållande av fasaden ; de måleriskt beskrivna miljöerna från Lübeck, Travemünde och Hamburg till interiörerna i huset på Mengstrasse skapar en känsla av att vara där.
Flera tyckte att Thomas Mann gott kunde kostat på sig någon sorts fortsättning på Tonys
tidiga förälskelse. Lite mer romantik, alltså!
Som en kuriositet kan nämnas en passus från en äldre översättning där konsulinnan sitter med sitt broderi och räknar maskor och hanterar sin virknål. (Walborg Hedberg måste har varit mycket måttligt road av handarbete.)
I Ulrika Wallenströms översättning har det helt riktigt blivit broderi och stygn!
jag gillar 100 år gamla aktuella klassiker
SvaraRaderahttp://hannelesbibliotek.blogspot.com/
Nu har jag inte riktigt kommit till slutet än (som av en händelse läser jag nyöversättningen för tillfället). Men i stort håller jag med. Fast huvudpersonen tycker jag inte spelar så stor roll. Jag är fullt nöjd med att se det som en kollektivroman. Folk föds och dör, flackar in och ur handlingen. Familjen Buddenbrooks är huvudpersonerna. Dessutom tycker jag om att Tonys kärlekshistoria bara försvinner bort. Tycker det passar bra in i kontexten, handelsfamiljen.
SvaraRaderaHej August LS! Du har alldeles rätt i att boken handlar om hela familjen. Men Tony och Thomas ges större utrymme än de övriga. Och Tony är den som alltid finns där. Från början till slut
SvaraRaderaSom enda person i universum som inte gillar B måste jag bara få säga följande: Jag irriterade mig ofantligt på dessa detaljerade beskrivningar av människors utseenden. Hur många gånger nämns Tonys överläpp? Jag tycker beskrivningarna står ivägen för personskildringen, kollektivroman eller inte. Början är rent förskräcklig med den där familjemiddagen, sen tar det sig rejält när Tony och hennes överläpp träffar Morten. Äntligen blir det lite engagerande! Men ack, Morten försvinner och hörs aldrig mer av. De enda jag öht kände något för var Tony, och så småningom stackars Hanno som jag verkligen ömmade för. Han är den ende som inte skildras på ett i mitt tycke alltigenom kyligt sätt. Jag får verkligen intrycket av att Mann tycker om honom.
SvaraRaderaNu behöver ju inte en författare tycka om sina romanfigurer för att det ska vara en bra roman, det är inte det jag menar, och jag tycker att Buddenbrooks är ett litterärt mästerverk när det gäller språk och romankonstruktion, men jag har ändå svårt att tycka om den. I vår bokcirkel funderade vi mycket över att människorna i boken är så fast i sina roller, familjenamnet betyder allt och individen inget. Det var garanterat så det fungerade i den tidens borgerliga kretsar, och kanske är det därför personerna är skildrade som de är, med sådan distans, nästan inte som individer utan som marionetter? Förutom Hanno då, och till viss del Tony.
Oj, det här blev långt, men det här är antagligen det enda negativa som kommer att skrivas om denna bok någonsin, så jag hoppas Mrs Calloway ursäktar?
Pomegranate: Tack för dina intressanta kommentarer!
SvaraRaderaJag tycker absolut att man får tycka som man tycker även om hela världen (nästan) tycker annorlunda.
Angående Tonys överläpp och liknande så tycker jag att de återkommande beskrivningarna ungefär motsvarar antikens stående epitet. Tony var min favorit. Hon borde fått överta firman. Jag gillade också stackars Thomas. Och det tror jag Mann gjorde också. Hanno - som alltid lade det ena benet över det andra knäet - är ju som
någon sorts pant eller gisslan och Mann kanske främst ger uttryck för medkänsla?
För övrigt möter jag Buddenbrokar varenda dag...
Hrmm, jag har inte alls tänkt på de där beskrivningarna som antika stående epitet, men det var en mycket intressant och klok tanke.
SvaraRaderaBlev också lite nyfiken på det här med dagens Buddenbrookar...jag har alltid tänkt mig dagens svenskar som extremt individualiserade, men det gäller kanske inte i alla sammanhang. Tänker du på något särskilt...?
För övrigt väldigt roligt att läsa vad bokcirkeldeltagarna tyckte!
Jo, Pomegranate, människotyperna är sig lika. Fäder påverkar sina söner (medvetet eller omedvetet) och sönerna är kanske inte riktigt klara över vad de själva skulle vilja. Det krävs mod, medvetenhet och styrka. Döttrar/kvinnor kommer fortfarande i andra hand, men finner ofta egna vägar till att verka och påverka. Svindlande fastighetsaffärer och ekonomiska oegentligheter förekommer nu som då. Hackordningen i familjen/släkten följer delvis
SvaraRaderaoskrivna lagar och den känner man också igen.
Jag tror att vi är mindre individualiserade än vi tror. Egoistiska, kanske...
Och, förresten, visst träffar man dagligdags människor som maskerat sig??? Bokstavligen och bildligen.