Begravd jätte

England på 500 - talet, en föga dokumenterad tid; troll, jättar, drakar, alver, riddare, krigare, britannier och saxare delar på utrymmet. En dimma har spridits ut över landet av hon - draken Querig och åsamkat folket en kollektiv glömska. I vissa lägen kan det vara bra att gamla oförrätter fallit i glömska. Men nu har den begravda jätten (hämnden) börjat röra på sig. Glimtar av hågkomst förbryllar människor. En följer det gamla paret Axl och Beatrice och deras vandring från den egna byn ut i landet i sökandet efter den som de nästan glömt att de hade. Han har varit försvunnen länge. På sin väg möter de den gamle riddaren Gawain på hästen Horace. Han anser sig fortfarande tillhöra kung Arturs riddare och har länge varit på väg att dräpa den fruktade hon - draken Querig. Den unge krigaren Wistan är saxare och när han möter Axl får han en känsla av att de mötts tidigare. Jag skulle tro att den här romanen närmast liknar fantasy: en genre jag vanligtvis inte är så förtjust i, men Begravd jätte fungerar bra. Under läsningen kommer jag att associera till annan litteratur. Don Quijote har jag redan nämnt liksom sagan om kung Artur. I en scen uppträder några flaxande svarta fåglar som visar sig vara kvinnor. Då tänker jag på häxorna i Kung Lear. Vad det gäller Beatrice kommer jag osökt att tänka på Dante och Den gudomliga komedin. Säkert finns det många andra referenser som jag missat. Vissa stycken av Begravd jätte är rent poetiska och jag känner mig mycket nöjd med att ha läst denna förbryllande bok som lyckats reta upp såväl Ishiguros fru som fantasydrottningen Ursula K. Le Guin.