fredag 19 februari 2010

En skrapekaka


Gunilla Linn Persson har upplevt många kriser i sitt liv. Det kanske är det som gör att hon kännetecknas av en sådan varm mänsklighet och ömsinthet och att hon alltid ser de små, svaga och försvarslösa. Hon har bl. a. skrivit Livstecken, Allis med is och Vännen
Hennes nya bok, Eskil: riddaren av syrenbersån handlar om en liten gosse, en skrapekaka, en som inte är riktigt riktig utan borde lämnas bort till ett ställe där man samlar på sådan som inte är riktigt riktiga. Vem som nu är riktigt riktig. Eller normal.
Karl- Astrid får heta så i folkmun eftersom Karl är ett släktnamn och alla hennes bröder heter Karl. Karl-Astrid är uppvuxen med ordergivning, pepparrot och vinterbad i Hatt-Olles stuga med en far som fortfarande är nazist och som betraktar Eskil som ett syndastraff.
Eskil - när han äntligen kommer till Karl-Astrid och Bernhard efter nio missfall och många år - är mongoloid. Det kan ingen lura fru Kylberg på när hon tränger sig in med bröd och rosor till mor och son.
Redan på sjukhuset får Karl-Astrid förslaget att snarast lämna ifrån sig Eskil, men hon fattar ett raskt och enväldigt beslut. Hon väntade en Birger (släktnamnet), men fick en Eskil. Och då tog hon vad hon fick. Bernhard har svårt att acceptera sonen, men efter en dramatisk vändning har Eskil en kärleksfull far också. Karl-Astrid räcker till för allt och alla. "Karl-Astrid for omkring på gården som en kippskodd räv" heter det när Bernhard blir sittande med ett skadat ben hela vintern och hustrun blev ensam med alla sysslorna.
Familjen bor i Sorunda. Närmast större ort är Tumba. Det är där Karl-Astrid köper kostymtyg till Eskil när han ska börja på kyrkans barntimmar. Generalmajorskan ordnar ett brått slut på den saken. Det är femtiotal och man bävar när det bestäms att Eskil ska gå på skolhemmet Solstickan i Tumba.
Gunilla Linn Persson har personlig erfarenhet av att leva med ett barn med Downs syndrom. Yngsta dottern Märta Mazarin föddes när modern var 42 år. Gunilla Linn Persson och hennes dåvarande man avböjde fostervattenprov. Det är inte Märta Mazarin som har inte en kromosom för mycket. Det är vi andra som har en för lite.
Så enkelt är det.

Dörröppnare och brobyggare

Kader Abdolah föddes i Iran 1954. Efter att ha varit i opposition mot såväl shahen som ayatollorna gick han 1988 i landsflykt och hamnade i Holland. Där bor han nu i ett vackert hus i centrala Delft och sedan 1993 skriver han på nederländska.
Huset vid moskén
, som kom ut 2008 och som nyligen gått som radioföljetong, räknas som den näst bästa av alla holländska romaner. Kader Abdolah säger att den tolkning av Koranen som han nyligen gjort i språket mycket påminner om Huset i moskén. Av något outgrundligt skäl ges den inte ut på svenska.
Alldeles nyligen har författaren varit i Sverige för att presentera sin nya bok, Sändebudet.
En berättelse. Den inleds med att Kader Abdolah påpekar att även om boken bygger på historiska fakta ska den läsas enligt litteraturens lagar.
Muhammed är Allahs sändebud. Unge Zayed, adoptivson till Muhammed, blir den som utväljs att skriva om Muhammeds liv. Han har följt Muhammed och nedtecknat surorna allteftersom de uppenbarats för Muhammed till det som kom att bli Koranen. I sanningens namn har han också redigerat en del. Muhammed var en talare- även om hans röst inte var särskilt behaglig. Däremot var han inte någon läsare eller skrivare.
Om man ska förstå Koranen måste man först förstå Muhammed, anser Zayed. Han är krönikör och skriver i korta meningar och kapitel som hakar i varandra som länkar i en kedja. Han går runt och intervjuar människor av alla slag som känt Muhammed i den ena eller andra egenskapen. Fantasin har ingen plats i hans uppdrag.
Muhammed hade det mycket trögt i starten, men efter det att han kommit på att han skulle vända sig till kvinnorna och slavarna gick det bättre. Han tycket att tillståndet i Mekka var under all kritik. Det var omodernt med flera gudar (omvärldsbevakningen var det inget fel på) och han ville få bort alla stenbelätena. Dessutom ville han öka kvinnornas anseende och förbättra deras villkor. På maktens tio-i-topp-lista stod kvinnorna allra lägst - efter getterna. Högst stod avgudarna. Judarna kom på fjärde plats, kamelerna på femte och männen på sjätte. Med tiden kom Muhammed att bli en slug politiker som inte drog sig för lögner och fula knep om det gällde makten. Han blev också en framgångsrik krigsherre.
Muhammeds fiender framför andra var judarna. De var också de kristnas fiender. De ansågs högfärdiga eftersom de hade en Bok. Deras ekonomiska makt var stor och de tjänade orena pengar genom räntor på lån.
Muhammed inrättade en ny maktordning där Allah stod på första plats; Profeten på andra; de troende; de kristna; judarna och de icketroende på resten av de sex platserna.
Några som alltid stod högt i kurs var diktarna. Muhammed själv var mycket förtjust i poesi.
Muhammed stora aptit på kvinnor är allmänt känd. Tolv hustrur hade han. Den första - och äldsta - Khadija, var lika förmögen som duglig och Muhammed var henne mycket tillgiven.
Den yngsta och kanske mest omtalade av dem, Aisha, dotter till en av Muhammeds närmaste män lovades bort av fadern till Muhammed när hon bara var nio år. Aisha var pigg och glad och svartsjuk och fick Muhammed att leka som ett barn.
Kader Abdola vill med nyöversättningen av Koranen och Sändebudet ge en nyckel till förståelse åt "vettskrämda västerlänningar". Detta är hans livs viktigaste uppdrag som han anser riskablare än både Satansverserna och Muhammedteckningarna
Synd då att hans Koran-tolkning inte kommer ut på samma gång som Sändebudet i Sverige som den gör i en mängd andra länder.

Förra året trodde sig Sherry Jones vara en brobyggare med sin bok Medinas juvel.
Den handlar om favorithustrun Aisha som från att ha varit ett bortskämt barn och yngsta, härsklystna hustrun blir en samlande kraft för hela hustruskaran, klok rådgivare åt Muhammed, vältalare och så småningom svärdbärare. Sherry Jones hade lagt ner mycken tid på research för att få den historiska bakgrunden riktig.
Men författarinnan hade räknat alldeles fel. Alla - muslimer såväl som islamofober blev arga!
Den starkaste kritiken kom från länder där boken inte blivit utgiven.
”Min bok är ett respektfullt porträtt av islam, av Aisha, av Muhammed. Och alla som läser den med ett öppet sinne kommer att inse att islam är en fredlig religion”, har Sherry Jones sagt till till sitt försvar. The Sword of Medina heter fortsättningen som ännu inte översatts.

onsdag 10 februari 2010

Saltstänkt hud i Normandie

I La Hague, en liten fiskarby i Normandie, har människorna präglats av havet, vindarna, regnet och den kärva heden. De samlas på Lilis Café och utbyter enstaka meningar. De är ordknappa och inga vänner av uttalade känslor. Men under ytan pyr det. Hat och hämndlystnad odlas in i döden. Hit kommer en namnlös kvinna för att läka sin djupa sorg efter en älskad man. Hon ska räkna fåglar åt det Ornitologiska centret i Caen, teckna dem och studera deras levnadsvanor. Men så småningom kommer hon att intressera sig även för människorna i byn och deras trassliga inbördes relationer; allt som förtigits och ljugits om. Ett speciellt intresse ägnar hon barnhemmet i byn eftersom hon själv är född av en okänd mor.
Författarinnan, Claudie Gallay, är född 1961 och bor i Vaucluse i södra Frankrike där hon också arbetar som lärare. Brottsjöar är hennes femte roman och den första som översatts till svenska. I Frankrike har den blivit en bestseller och den svenska översättningen, gjord av Britt Arenander, är väl värd att läsa. Havet och och det vinpinade landskapet är mycket framträdande i boken liksom alla djuren; fåglar först och främst, får, katter, grisar och kor
Havet ger och havet tar. Havet kvittar det lika. Människan och hennes ävlan ter sig intiga inför det överväldigande och mäktiga havet.
Claudie Gallay skriver i korta meningar och det känns som ett bra grepp för att skildra denna by och dessa omständigheter. Olycklig kärlek,(lite lycklig också); en kvinna som sviks av sin man, en dotter som sviks av sin far, Lambert Perack som blivit förd bakom ljuset av några bybor i ett helt liv. I slutet av boken talas det om den förlåtelse som endast den människa är mäktig som förstår, att det finns en sanning som är större än hon. Gamle Theo, som orsakat så mycken sorg för så många, säger att han inte direkt tror på Gud utan på vissa människors godhet. Kanske kan några förlåta och försonas om än inte glömma?
Dialogues, 5 questions à Claudie Gallay
Uploaded by LibrairieDialogues. - Arts and animation videos.

Maja Lundgren i Filter

Sanning & konsekvens
http://www.magasinetfilter.se/magasin/filter-12-10/maja-lundgren.aspx

söndag 7 februari 2010

The Laguna revisited

1986 visades The singing detective för första gången i TV. Det var en fantastisk historia och jag tyckte att jag aldrig sett något liknande förut. Den visades i sex olika avsnitt med en veckas mellanrum. Nu kan man se hela serien i ett svep på DVD. Om man orkar. Det rör sig om ca 7 timmar. Dennis Potter (1935 - 1994) skildrar en man, Philip Marlow, som ligger i en sjuksäng svårt plågad av psoriasis, ledvärk, feber och psykiska låsningar. Han rasar mot hela världen i välformulerade sarkasmer, spydigheter och ironier. Det är inte utan att man tänker på Oscar Wildes speciella ordkonst då och då. Förresten kan man tänka på Alice i Underlandet, Matrix och Monty Python också. Bl. a. "Who killed Roger Ackroyd" undrar Philip Marlow (inte att förväxla med Raymond Chandlers Philip Marlowe, with an -e) med en blinkning till kollegan Agatha Christie.
Philip Marlow har också skrivit en deckare med titeln Den sjungande detektiven.
Marlows unge salskamrat, Reginald, läser fascinerat och med barnsliga läpprörelser (kommenterade av den sällskapssjuke Mr Hill)Den sjungande detektiven utan att ana att författaren finns inom räckhåll. Philip Marlow har skapat sig själv så att säga...
Philip drömmer, hallucinerar och minns sin barndom på 40-talet med olyckliga mamman Betty, fadern som var gruvarbetare och skogen med de älskade träden.Barndomen satte djupa spår och lämnade ärr som aldrig bleknade. Senare i livet blev Philip sångare, typ crooner ,på en dansrestaurang, The Laguna, samtidigt som han extraknäckte som privatdetektiv av det mindre nogräknade slaget. "Never trust your client" är en av hans få regler.
Flickorna på och omkring The Laguna är alla vackra, har illröda naglar och ondulerat hår under de svajiga hattarna. Männen har trenchcoat, hatt, små otäcka tangorabatter och röker oavbrutet . Alla är väldigt coola och gåtfulla. Det var klokast att aldrig lita på någon och blotta sig. Skumraskaffärerna är många och då och då fiskas det upp kroppar ur floden med vatten som tjära. Det mesta försiggår i regn och mörker. Kriget ligger som en svart molnbank vid horisonten.
Philip drömmer, hallucinerar och minns. Tidsplanen är minst tre. Parodiskt uppsluppna scener kontrasterar mot det allvarstyngda, t. ex. en sjukhusrond
eller de båda skjutjärnen som trots sin grymhet mest av allt liknar Bill och Bull eller när den energiske prästen och alla hans sångfåglar försöker hålla andakt med de motvilliga patienterna anförda av Marlow som inte sparar på sarkasmerna. Musikalinslag och danser; flashbacks från barndomen vävs in liksom mängder av 40-talsdängor. "The songs, the songs! The bloody,bloody songs", för att tala med Philip.
Philip Marlow spelas av Michael Gambon med enastående inlevelse och intelligens.
Serien är regisserad av Jon Amiel.
Den sjungande detektiven har lånat en del av sin upphovsman. Och många är de som lånat av tekniken i Den sjungande detektiven, som fortfarande är lika outstanding.
Dennis Potters officiella hemsida: http://www.yorksj.ac.uk/potter/
Det går inte att göra rättvisa åt filmen som är alltför mångfacetterad för att låta sig fångas in i några futtiga meningar och lite axplock. Den måste ses.


torsdag 4 februari 2010

Värst av allt är kärleken


Född: En dotter, Angela Rafaela Lo Mård.
Föräldrar: Katarina och David. (Råkade det bli.)
Året är 1969 (samma år som författaren är född) och platsen är en sydskånsk by. (Författaren bor i Simrishamn.) Det har varit en het sommar. Lo får en lycklig barndom beskyddad av 26 vuxna ögon. Överbeskyddad är kanske rätt ord.
Hennes vedhuggande mamma varnar henne för precis allting; högspänningsledningar, ormar, motorvägen, sjön, elden, hundar, o.s.v. Och mest av allt för - kärleken.
Till sista andetaget, Anne Swärds tredje roman handlar om Lo, hennes stora familj och den enstörige, dyslektiske Lukas som endast har sin dystre, ordkarge far som gärna tar till nävarna och slår i stället för att kommunicera. Mellan Lukas och Gabriel är det tyst och stumt. Men Lo och Lukas finner varandra trots alla olikheter. Hon är sju år och han tretton. Mamma varnar. I all synnerhet som Lo börjar skolka redan i första klass.
De båda barnen möter varandra första gången under en brand. Eld är ett tema i boken liksom is. Los familj har flyttat från Norrland till Skåne vilket också återkommer. Den franska 60-talsfilmen Till sista andetaget med Jean Seberg och Jean-Paul Belmondo lånar mer än sin titel till romanen. Lo växer upp och scenen mörknar. Det börjar med att pappa flyttar. Mor- och farföräldrarna drabbas av sjukdom och död; morfars lungor brinner upp; mormor bäddar in nerverna i sorgefett och farmor äts inifrån. Det blir komplicerat med Lukas sedan den vackre, charmige Yoel dyker upp. Med honom är allt så lätt. Han tar ingenting på allvar. Bara yta - ingen kärna. Med Lukas finns det bara kärna utan skyddande hölje över.
Lo far iväg till Stockholm med Yoel (i Lukas bil) och det är bara början på en odyssé mellan kortvariga förhållanden med män på olika platser i världen. Hon träffar sofistikerade lodisar, förrädiska högriskprojekt och attraktiva psykopater. Lo är mycket oförsiktig och lever farligt. Den ytliga, sinnliga kärleken är så mycket sorglösare och lättare än den verkligt djupa kärleken. Lo har inte svårt att lämna eller bli lämnad. Mamma slutar på ett tidigt stadium att försöka lokalisera sin dotter. "Ge henne tid", säger hon till Lukas. På några år trycker Lo i sig fler erfarenheter än många hinner/orkar med på en hel livstid.
Anne Swärd har en mycket personlig berättarstil, en skicklig språkhantering och en skarp psykologisk blick. De aforistiska formuleringarna och träffande iakttagelserna är många: Vad har ålder med ålder att göra?; Ensamheten är bara en sällskapslöshet man måste vänja sig vid tills den i sig blir ett sällskap. Om farfar Björn och hans exotiska träd sägs det att det egentligen inte är träden som betyder något för honom utan mellanrummet mellan dem.
Humor saknas inte heller. "Känner du till William Faulkner?, försöker LO med en av sina bekantskaper. "Nej, vem är det? Har du legat med honom?"
Världens minsta filmfestival begås av den blinda modern med de gula glasögonen, hennes ledarhund och Lo.
Författarinnan rör sig ledigt i tid och rum, men det bereder inte läsaren några svårigheter att följa med. Många är de ledtrådar som planteras ut och kanske blir det lite bråttom med uppsamlingen på slutet?
Anne Swärd har utbildat sig på Biskops-Arnö och Konstfack. Hon är mycket sträng mot sig själv när hon skriver: "En roman är inte bättre än sin sämsta mening".
Romanerna föds ur verkliga bilder. Anne Swärd promenerar mycket. Det försätter henne i ett meditativt tillstånd, säger hon. Debuten skedde 2003 med den mycket uppmärksammade romanen Polarsommar som också blev Augustnominerad. Tre år senare kom Kvicksand.
Man blir inte förvånad när Anne Swärd avslöjar att Herta Müller är en av hennes förebilder.
Det är högt betyg

måndag 1 februari 2010

Intressant ny bekantskap

Bradford (broad ford = vadställe) i West Yorkshire i England är känt för sin etniska mångfald. Lesley Horton har arbetat som speciallärare i klasser där majoriteten av eleverna hade muslimskt ursprung och hon började tidigt intressera sig för integrationsfrågor. Detta avspeglas i hennes fyra kriminalromaner med den sympatiske kriminalkommissarien John Handford och hans lika trevlige yngre kollega, kriminalinspektör Khalid Ali som utredare.
Det onda hjärtat kom ut på svenska 2009 och den är en s.k. procedurdeckare som följer den vanlige polisens arbete.
I Det onda hjärtat blir en kvinna skjuten i ett parkeringshus. Utredningen blir en komplicerad och växande historia som berör många inblandade. Den mördade kvinnan, Dianne Ingleby, som arbetade med Brottofferjouren, efterlämnade en dagbok om en misshandlad kvinna - helt emot alla regler om sekretess. Den blev till stor hjälp i polisens arbete. Hennes chef vägrar däremot helt samarbete med polisen med hänvisning till tystnadsplikten.
Khalid Ali har privata problem och en annan man inom kåren slits mellan plikten som polis och solidariteten med familjen från Afghanistan och den dominerande fadern.
Hierarkien inom poliskåren, karriärmöjligheterna, pensionsförhållanden finns med som naturliga ingredienser i det vardagliga arbetet liksom det eviga förhandlandet med pressen.
Flera döda, ja, men inget frossande i våld. Den elake, hårdhjärtade Ray Braddock som alla vill se som skyldig (läsaren också!) kommer helt i skymundan för den verklige förövaren som visar sig vara en ulv i fårakläder.
En spännande, engagerande kriminalroman som tar upp problem med vad tystnadsplikten kan betyda av fara för människor och försenade utredningar. Till exempel.
Det onda hjärtat skildrar också ett hårt samhälle präglat av motsättningar, rasoroligheter och kulturkrockar. Men det finns också människor med varma, goda hjärtan. Lesley Horton har sinne för alla sorter. En härva av skuld, 2004; Förbjuden mark 2005 och Djävulen i spegeln 2008 är de tre övriga titlarna på svenska.
Noteras kan att bokförlaget Minotaurs utgivning genomgående håller hög klass.