Himmel över Osaka

Sommar på Öland

Sympatiske Johan Theorin har nu fullbordat sin Ölandskvartett. Den började med Skumtimmen 2007, tätt följd av Nattfåk 2008 och Blodläge 2010. Den sista delen heter Rörgast kom ut i oktober. 

Jag gillar titlarna och miljöbeskrivningen, Gerlof Davidsson och folksagorna. 

I Rörgast är hämnd huvudmotivet. 

Aron Fredh, som lämnat Öland som trettonåring tillsammans med sin styvfar, återkommer för att utkräva hämnd på den rika familjen Kloss som sysslar med skumraskaffärer, exploaterar Öland och har förorsakat Aron och hans anhöriga mycket ont. Aron och Gerlof Davidsson känner varandra sedan gammalt och är båda nu en bit över åttio. Gerlof börjar som vanligt företa egna undersökningar av en del mystiska händelser och anar snart sammanhangen. Unge Jonas Kloss skiljer sig positivt från den övriga familjen. Han tillbringar sommaren på ön och arbetar åt sin farbror och faster. Jonas är en god iakttagare och reflekterar över vad han ser. Han och David Gerlofsson finner varandra.

Som vanligt hos Theorin förekommer övernaturliga element, men i Rörgast är de något nedtonade. Tidsplanen växlar liksom perspektiven. 

Av de fyra delarna i romansviten tyckte jag bäst om Nattfåk. 

Grattis, Carl - Johan Malmberg!

Carl - Johan Malmberg, konst- och litteraturkritiker i Svenska Dagbladet,  har fått Stora fackbokspriset 2013 för boken om konstnären och poeten William Blake, Stjärnan i foten.
Juryn talar om honom som " en eminent och finstämd uttolkare som presenterar sina fynd klart, pedagogiskt och med stort personligt engagemang."
125 000 kronor delas ut av Margret och Axel Ax:sons stiftelse.
Eftersom jag gärna läser Malmbergs recensioner som jag tycker kännetecknas av intellektuell pålitlighet och hederlighet tycker jag priset är välförtjänt.
Detta blir (förhoppningsvis!) första blogginlägget med den nya datorn. Den gamla behagade paja när den behövdes som bäst, nämligen under Japan-resan. PC:n är utbytt mot en Mac så det är en del nytt att ta in.

Förnuft och känsla

1811 kom  Jane Austens roman Förnuft och känsla ut. Systrarna Elinor och Marianne Dashwood genomlever var sin kärlekssorg. Elinor representerar förnuftet i sammanhanget och Marianne känslan. Lillasyster Margaret är åtskilligt yngre men hon åser det hela med klar och nykter blick och kommenterar klokt och oförfärat. Familjen har drivits från sitt hem när brodern och hans förfärliga hustru ärvt den döde faderns egendom. Kvinnors utsatta situation vid den här tiden är uppenbar. Men även om männen har helt andra möjligheter och friheter är även de ekonomiska fångar. Ett felaktigt val av hustru kan göra dem arvlösa. 

Jag har just sett en filmversion av Förnuft och känsla gjord av BBC 2008. För ovanlighetens skull gillade jag inte skådespelarvalet. Colonel Brandon t. ex. spelas  av David Morrissey. Inte bra. Elinor Dashwood spelas av Hattie Morahan vars ansikte har mer karaktär än skönhet. Ändå beskrivs hon som vacker. Marianne Dashwood  vänjer man sig vid så småningom. Dan Stevens charmiga framställning av Edward Ferrars känns lite  väl lättsam. Nej, jag tror mer på filmen där Alan Rickman pspelar Colonel Brandon. Även om man då får Hugh Grant på köpet...

Tosa nikki

  

Tosa nikki är en dagbok skriven av en man som hette Ki no. Tsurayuki och som egentligen var mest känd för sina kunskaper om poesi. 935 företog han en femtiofem dagar lång sjöresa från Tosa-provinsen till Kyoto. Dagboken är konstlöst och humoristiskt skriven om det vardagliga livet till sjöss. Den innehåller också tankadikter. Tosa nikki är det första kända exemplet på den i Japan så populära dagbokslitteraturen.

Jag hittade den i museishopen på Nationalmuseet i Tokyo.

Nu är det jul igen!

Japanerna skrattade åt oss när vi fotograferade deras juljordgubbstårta. Vackra julprydnader, fula julprydnader, fina julkort och julklappsadresser översvämmade marknaden. Lustigt att se.

Sista dagen i Japan

En underbar höstdag vid Nagoya Castle. Alla berömda samurajfamiljer härstammar ifrån Nagoya. Parken omkring erbjöd vackra höstfärger och skådespel åt folket. Vi hade turen att vara ganska tidiga så det var härlig avkoppling. Eftermiddagen tillbringades omkring den väldiga stationen i Nagoya med hysterisk julskyltning och Christmas Carols i högtalarna och mängder av människor. Jag kommer att sakna dem alla..,

Lönnlövsfrossa

Man upphör aldrig att förvåna sig öve naturens mångsidighet och oberördhet. Lönnarna, ginkoträden och barrträden tävlar i prakt. Japanerna vallfärdar till sina tempel för att njuta av färgprakten i solen om dagarna och i strålkastarsken om kvällarna. Foton gör inte rättvisa åt det hela. Det bör upplevas.

Kyoto´s best Room with a View

Från kylanoch snön i bergen och de förkylda munkarna på Koyasan Eko - in  till Kyoto och nästa logi som är Kyoto´s best Room with a View

Det är ingen överdrift. Vi har ljusen från halva norra Kyoto och två katter - en tillgiven svart/vit och en mera reserverad röd - utanför fönstret. Butch och Sundance heter de... Maki är en fantastisk värdinna. Intresserad och engagerad; hjälper och berättar och visar på kartan. Innan hon går till arbetet på morgonen kokar hon kaffe åt gästerna. Alldeles intill finns en nordkoreansk skola där man råkade fira något under vår vistelse där. Vi fick lyssna till vacker sång som klingade vakert mellan bergen. Maki berättade att Kyoto är den stad i Japan som klarat sig bäst undan olika typer av naturkatastrofer. Under kriget uteblev bombningarna eftersom en hög militär varit i Japan och förälskat sig i Kyoto och ansåg att staden inte borde förstöras.
På vägen till Kyoto passerade vi de berömda portarna i Fushimi - Inari

Bilden är lånad från Wikipedia 

Köpt och läst under resan

I en bokhandel i Tokyo hittade jag Hotel Iris av en mycket känd japansk författarinna, Yoko Ogawa. I svensk översättning finns En gåtfull vänskap, men hon har skrivit många fler böcker som finns på engelska.
I kassan trädde man på ett helt intetsägande omslag. Japanerna vill inte att andra ska se vad de läser på tåg, bussar och i tunnelbanan. Det läses mycket det såg jag under allt åkande. Man läser på sitt eget språk. Det var mycket förvånande att nästan ingen talade någon vidare engelska. Men alla var mycket glada för att försöka visa oss tillrätta när vi stod med kartan i högsta hugg. Över huvud taget möttes vi av vänlighet och artighet. Och trots folkmyllret kändes det inte besvärande. Det märks att japanerna är vana att vara många på samma ställe. Och köandet är helt exemplariskt. Tåg och tunnelbanevagnar stannar exakt på de ställen där ett par fötter på marken visar var kön ska börja och där man sen kan kliva på.

Hotel Iris är ett märkligt kammarspel om den mycket unga Mari som är sjutton år och träffar en man som är femtio år äldre, bor på en ö och säger sig vara översättare. Marie inleder ett i det närmaste sado - masochistiskt förhållande med honom. Han är lika undflyende som suspekt. In i bilden kommer mannens stumme unge släkting. Havet, hettan  deras ensamhet bland alla människor - allt skildrad med lågmäld lyhördhet. Sparsmakat, helt enkelt.

På nya äventyr

"Carpe Diem is a Japanese home that will transport you back to the Showa era (1926 to 1989), a period that has brought us Misoguchi, Ozu, Kurosawa and Oshima. Come hear the soft rustling of sliding doors made of Shoji paper, the warm sound of your steps on the tatami which exhale a charming perfume. Listen to the soft wind whistling through the pine trees of Japan , experience an architecture that is open to nature, it's softness and peace." Från Carpe Diems hemsida. Softness and peace kan vi behöva efter flera dagar i ett delvis hysteriskt julpyntat Tokyo. Regnet droppar i den lilla dammen utanför vår dörr och fullmånen övervakaar det hela. Vi har tillgång till värmeelement, extrafiltar och har egen toalett och dusch. Sådant är man inte bortskämd med! Söndagspromenad i Uenoparken i strålande väder tillsammans med tusentals Tokyobor, besök på Nationalmuseet och den hemliga trädgården som hör till och som endast är öppen i november. Shinkansenresa till Osaka och en oändlig vandring för att hitta vårt logi. Resväskorna skickades i förväg redan igår morse vilket var en välsignelse! Det räckte att släpa på övernattningsväskan. Men nu är vi här! Återkommer när tillfälle ges.

Koishikawa Korakuen Garden

Idag besök i åtskilliga jättestora elektronikaffärer med ljusa färger och en ljudnivå som var obeskrivlig mycket gående och åkande med tunnelbana. Ett trädgårdsbesök blev en lugnande motvikt till de upprivande upplevelserna i affärerna
Koishikawa Korakuen Garden grundades på 1600 - talet och visar prov på kinesisk och japansk landskapsarkitektur. Träden börjar skifta i rött och gult. Trädgården är berömd för sina blommande plommonträd på våren och sina irisar i juni och höstfärgerna på hösten. En vacker bro i lackrött har fått namnet Fullmånebron. Allra roligast var karparna i dammarna. På ett ställe förstod vi att karparna brukade matas för när man närmade sig stack de sina munnar ur vattnet som fågelungar i ett fågelbo. Inte visste jag att det fanns vita karpar!

Sensoji - templet i månsken

En dag på darrande ben efter den långa flygturen till Narita utanför Tokyo. Vi landade klockan två på natten svensk tid. Klockan var då här 10. Tåg, tunnelbana, kartläsning och promenad och så var vi framme vid vårt enkla och iskalla boende. Solen skiner och det är svinkallt. Men det är bara att packa på sig allt man har med sig och bita ihop. Vi har gått omkring några timmar och bekantat oss med den närmaste omgivningen som är området Asakusa där till exempel Japans äldsta tempel, Sensoji, ligger. Det är buddhistiskt tempel tillägnat Kannon, barmhärtighetens gudinna. Alldeles intill ligger en pagod och ett shintoistiskt tempel. När vi kom dit var det alldeles mörkt och månsken. Templet utgjorde en pampig syn med allt sitt lackröda, guldgula och svarta. Många människor rörde sig på platsen framför templet inte minst grupper av skolbarn i tunna skoluniformer, knästrumpor och skolväskor. Temperaturen är 
+ 10 grader på dagen men så snart mörkret faller blir det riktigt kallt.
I väntan på att jag ska få ordning på mina egna bilder jag jag lånat bild av Japanspecialisten.

Sayonara!

Imorgon åker denna blogg till Japan på ett par veckor. Det kan bli lite tunt med inläggen, men ett eller annat kanske det kan bli tid med.
Reslektyr: A Tale for the Time being. Av Ruth Ozeki som var nominerad för Bookerpriset. En sextonårig flicka i Tokyo försöker hitta sin plats och sin röst i världen. Hon skriver dagbok och hoppas att någon någonstans ska förstå henne. Romanen handlar också om förhållandet mellan läsare och författare; mellan fakta och fiktion
Ruth Ozeki har en amerikansk far och en japansk mor. Hon har rest mycket i Asien och har studerat klassisk japansk litteratur vid universitetet i Nara. Medan hon bodde i Japan arbetade hon i Kyotos nöjeskvarter som barvärdinna, studerade blomsterbindning, No - drama och tillverkning av masker.
Ruth Ozeki föreläser vid colleges och universitet; hon bor i Brooklyn och British Columbia; hon skriver; hon stickar strumpor och föder upp ankor. Ruth Ozeki  utövar Zenbuddhism och utnämndes till zenbuddhistisk präst 2010. 
Officiell Website

Ru

Charmerande Kim Thúy föddes i Sydvietnam i en välbärgad familj. 1978 när Kim Thúy var tio år måste familjen lämna hemmet och fly över havet till en flyktingförläggning i Malaysia. Förhållandena var omänskliga. Men flykten fortsatte till en liten stad vid namn Granby i Kanada. Där blev de mottagna med medmänsklig värme något som Kim Thúy aldrig glömmer. Föräldrarna hade förmågan att framhålla livets verkliga värden för barnen och modern upphör aldrig att planera stort för barnens framtid. Hoppet övergav dem aldrig. Detta beskriver Kim Thúy i den självbiografiska romanen Ru. Hon låter minnen komma och gå i korta stycken; det ena hakar fast i det andra. Kim Thúy skildrar allt poetiskt, avskalat och enkelt och med värme och ömhet. Ru betyder bäck eller ström på franska; att vagga eller vaggsång på vietnamesiska.
Årets roman Mãn är en uppföljare till Ru.
Kim Thúy bor nu i Montreal i Canada med man och två barn. För henne har det där med hemma mest varit doften av det amerikanska sköljmedlet  Bounce än någon speciell plats. [sekwa]förlag
Översättning från franskan av Marianne Tufvesson

Arena för ny litteratur

"Svenska Granta är en del av ett brett internationellt nätverk med engelskspråkiga Granta som nav. Tidskriften grundades av studenter i Cambridge i slutet av 1800 - talet. 1979 fick den sin nuvarande form som arena för nyskriven skönlitteratur och litterära reportage. Idag finns Grantaredaktioner  i ett tiotal länder världen över , från Kina till Brasilien". Så står det på fliken till omslaget på Granta #2 som handlar om arv.
"Arv handlar om det vi kommer ifrån och vad vi lämnar efter oss." 
Granta #2 innehåller 224 sidor noveller och essäer av författare som svenska Majgull Axelsson, Martin Gelin, Annika Norlin och Ester Roxberg som skriver om hur hennes pappa Åke blir Ann - Christine. Taiye Selasien berättar en livfull historia om en ung, utbildad man från Ghana som tjänstgör som chaufför åt en rik man och som ser, hör, registrerar och reflekterar över klasskillnader och missförhållanden i Ghana.
Det ger mersmak. Jag får lust att läsa hennes nyutkomna bok Komma och gå.
Journalisten Negar Josephi vars namn ofta hörs i radio pendlar mellan Stockholm och Tel Aviv. Hennes inslag är ett reportage från. Israel. Nicole Krauss skriver om Stenar och jordärtsskockor och Sofi Oksanens inslag heter Litteraturens kraft. Alla medverkande får en kort presentation.
Jag gillar verkligen det här konceptet. Perfekt på resan, till exempel. Möjligen skulle man kunna diskutera undertiteln Arena för ny litteratur.
Ny litteratur = nyskriven litteratur? Inte litteratur av nya författare? 
Alldeles klart är det inte.

I en ordklass för sig

Tänk att det finns så mycket jag inte visste att jag ville veta!
I  tidskriften Språktidningen 2013:7 läser jag om enklitiska pronomen ( typ gör´t; gillar´t: d.v.s. pronomen som hängs direkt på verbet) som fått en renässans. Tidigare fanns det på Gustav Vasas dagar. Gustav Vasas Bibel från 1541 var standard för det svenska skriftspråket. Intressant! Visste jag inte.
För 100 år sedan var manchu hovspråket i världens största rike. Nu talas det av färre än hundra personer och de är över 70 år.. Men det finns många manchuer i Peking som börjat släktforska och tagit tillbaka sina gamla släktnamn och vissa yngre försöker lära sig manchu vilket är mycket svårt eftersom det inte finns några tryckta läromedel. Inte heller liknar det kinesiskan på något sätt. Intressant Visste jag inte.
Översättaren Kerstin Gustafsson talar om den mångtydiga engelska ing - formen som kan vara verb, substantiv eller adjektiv fastän det egentligen är ett presens particip. Det kan vara fruktbart att se hur engelska översättare översätter svenska författare påpekar Kerstin Gustafsson. Intressant! Tänkte inte på det.
Kommatecknet gjorde sitt intåg med boktryckarkonsten. Men nu dör det i tvinsot medan semikolonet är Språktidningsläsarnas käraste skiljetecken. Själv gillar jag båda sorterna.
Språkvårdaren Catharina Grünbaum skriver om hur gamla tortyrmetoder när de dränerats på sin ursprungliga betydelse blir till nutida metaforer. Vi använder uttryck som rådbråka, löpa gatlopp, hudflänga, brännmärka, schavottera, stigmatisera och grilla utan att tänka närmare på vad orden egentligen står för. Fast det vet vi ju.
I kapitlet med rubriken Därför snobblar vi på urden får vi veta något om hjärnprocesserna bakom spoonerismer ( nu är råttet mågat) och metateser (sprittsmidning) och att dessa felsägningar följer vissa mönster. Felsägningar känner jag mycket väl till, men att de kan kartläggas visste jag inte.
I Australien har man fått en språkbaby. I den lilla byn Lajamanu i Northern Territory i Australien talar människor under 35 ett språk som kallas light warlpiri. Ca 2 500 personer talar det ursprungliga språket warlpiri. Light warlpiri är en blandning av warlpiri och andra språk som till exempel engelska. Jag associerar till Amitav Gosh, Funquitown och blandspråket lascari.
Detta är endast en del av allt som finns att läsa i Språktidningen 2013: 7.

Albert Camus 100 år idag.

Albert Camus, fransk filosof och författare, skulle ha fyllt 100 år idag. Han föddes i Algeriet under fattiga förhållanden. Han växte upp med sin döva och illitterata mor som han älskade över allt annat. Fadern dog i slaget vid Marne när AC var knappa året. I den autofiktiva romanen skildras hans mor och uppväxten. Camus utvecklade en filosofi som gick ut på att människan lever under absurda förhållanden utan mening. Människans villkor är orättfärdiga. Men man måste se livet som det är och likt Sisyfos rulla sin sten hela livet. Det är vår sten och vårt liv. Han gestaltar denna filosofi i skönlitterär form i Främlingen. SÅ HÄR skrev jag om den 2010 och SÅ HÄR  när vi läst den i läsecirkeln 2011

I Myten om Sisyfos förklarar Camus att man måste stå ut; att man inte får döda sig själv. I Människans revolt involverar han de andra. Jag + revolt = vi. Rebellen handlar egoistiskt medan den som revolterar omfattar även andra.
Jag revolterar, alltså finns vi till. Camus föraktar politik. Han var en kort tid medlem i kommunistiska partiet, men han lämnade det 1937. Han blev också osams med Sartre som inte låtsades om de brott som begåtts av kommunister.
Camus var starkt emot våldsmetoder och verkade för demokrati och samförstånd. Naturligtvis var han djupt engagerad i den algeriska frågan
1957 fick Albert Camus Nobelpriset i litteratur som den yngste någonsin näst Rudyard Kipling som var ett år yngre; det vill säga endast 43.
Claude Simon, som föddes samma år som Albert Camus och som också hade en far som dödades i första världskriget, fick Nobelpriset 1985.
Han kallade Camus en filosof för gymnasister. Men det är Albert Camus som fortfarande läses - inte minst av ungdomar. Och det kommer fortfarande ut litteratur om främlingen från Algeriet.

Ett duralexglas emot stengolvet

Det där med relationer är inte lätt. Kärnfamiljen är inget undantag. Tvärtom. En kärnfamilj är en ganska ensam, stängd värld. Egentligen hade det kanske inte behövt vara så. Marie är huvudperson i i en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén, Ordfront förlag 2010. Hon håller på att gå i bitar. Hennes familj består av mannen Johan samt två barn, Alma som är fyra år och Leo som är två, kanske. Marie har sömnproblem och har svårigheter att hantera Almas aggressivitet. BUP har tröttnat: Marie har tröttnat på deras omänskliga professionalism. Johan är bra med barnen som det heter. Åtminstone när han inte åkt på affärsresor. Innan Alma föddes var de överens om att det skulle vara slut med resandet, men det glömdes bort någonstans på vägen. Och nu har Marie egentligen passerat bristningsgränsen. Hon har fått medicin och ordinerats avkoppling. Hon åker till den gård hon ärvt av sin mormor. Under tiden hon tillbringar där funderar hon över sin mormors liv och det egna nära förhållandet till mormor. Med modern har Marie däremot en ganska komplicerad relation. Modern är enligt Maries bror Jens känslomässigt dysfunktionell. Under en uppgörelse på gården skriker modern åt Marie att hon egentligen aldrig velat ha barn. Marie själv tänker på sin egen lilla dotter som så tydligt tyr sig till sin far. Precis som Marie själv gjorde för övrigt. En stor del av i en familj finns inga fiender handlar om mor- dotter - förhållanden. Marie känner sig inte vuxen sin föräldrauppgift. Det är Alma som har makten i deras förhållande. Lillebror är mycket lättare. Maries mamma hymlar inte med att hon alltid tyckt att dottern är obegriplig. Till gården kommer också en lättsinnig amerikanska, Jennie,  som är Maries motsats; fri, obunden och utan ansvar. Hon charmar omgivningen; stjäl smycken och beter sig som en tonåring.
Viktoria Myrén vrider och vänder på sina karaktärer. Hon formulerar träffsäkert sina psykologiska insikter. Det faller sig naturligt att jämföra med den nyligen utkomna och lästa Bröder & systrar av Maria Sveland. I den jämförelsen är det Sveland som drar det kortaste strået. Viktoria Myrén har förmågan att även se kärnfamiljens möjligheter medan Maria Sveland är helt onyanserad. Moderskapet studeras seriöst av Myrén och något mindre ingående syskonskapet. Sveland fokuserar som titeln antyder mera på förhållandet mellan syskon. Marie får så småningom krafter att fatta ett beslut. Något har vuxit fram i det fördolda under tiden hon konfronterats med sin mor och sin barndom.
Jag gillade verkligen den här boken. Jag uppskattar det ärliga allvaret. 

Wilkie Collins, forts.

Jag har fortfarande inte kommit längre än till förordet på The Woman in White av Wilkie Collins (1824 - 1889). Författarens eget liv hade varit värt en egen roman. Wilkie Collins var ingen vacker eller stilig man. P. g. a. en svår förlossning fick han ena tinningen intryckt och den andra buktade ut. Huvudet var stort och kroppen liten. Icke desto mindre hade han en rad kvinnoaffärer som gjorde honom omöjlig i det viktorianska samhället. Han levde ihop med Caroline Graves och hennes dotter. När hon skildes från sin man gifte han bort henne med en rörmokare och var också närvarande vid bröllopet. När det äktenskapet tog slut flyttade han glatt ihop med henne igen. Under tiden fanns Martha Rudd och hennes tre barn som han också sammanlevde med då och då. Han talade om sitt morganatiska äktenskap. Inkomsterna fördelade Wilkie Collins rättvis mellan sina båda familjer. Han måste ha varit en i anden mycket stark människa.
Så småningom kom Wilkie Collins att lida av inflammatorisk gikt vilket ledde till att han använde morfin i sådana  mängder att det kunde dödat en oxe.
The Woman in White gick först som följetong i All the Year round, en tidskrift som grundades och ägdes av gode vännen Charles Dickens. The Woman in White blev mycket populär hos läsekretsen som ofta köade för nästa nummer av tidskriften.
Wilkie Collins begravning väckte däremot ingen större uppmärksamhet. De viktorianska familjerna kände sig förhindrade att närvara. Någon skickade en krans till hemadressen; någon annan skickade tomma vagnar som någon sorts hedersbevisning. Caroline Graves och hennes dotter fanns i alla fall med vid Collins kista

Kumamon

"His simple style and strong personality make him the ideal character mascot in Japan. Kumamon was created to draw tourists to Kumamoto Prefecture with the opening of the Kyushu Shinkansen in 2011, and according to his profile he’s a public employee working for the same prefecture’s government. Posters and advertisements featuring Kumamon have appeared in locations all over Japan, and he has made a number of appearances in the media."
Så står det i länken Top Ten Japanese Character Mascots

Obduktion

Om inte Lena Andersson får Augustpriset för Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek så är det mer än märkligt. Det är en mästerlig dissekering av vad som händer i ett kärleksförhållande som inte är ett kärleksförhållande där den ena parten är passionerat förälskad och den andra är ganska sval. Ester Nilsson, poet och essäist, är den passionerade och konstnären Hugo Rask den artigt oengagerade. Ester Nilssons kärlek driver henne att ringa, skriva, sms:a och trava fram- och tillbaka på trottoaren framför den tillbeddes hus. Ester är ganska krävande. Hon vill inte förstå att Hugo egentligen inte är intresserad. De för intressanta diskussioner om de mest skilda ämnen och fungerar som ett afrodisiakum för Ester. Men inte för Hugo, som dessutom håller sig med en till två kvinnor förutom Ester. Egenmäktigt förfarande är en lånebok så jag kan inte stryka under vilket är beklagligt. Så många pregnanta formuleringar, så många skarpsinniga iakttagelser, så mycken klokhet och till och med humor! När jag läste om Esters, Hugos och den andra kvinnans gemensamma middag som liknades vid något ur Mitt i naturen skrattade jag högt. "Biologin hade tagit över. Revir och rivaler och plymer och sexuell selektion var i full gång..." Och som i en grekisk tragedi finns här en kör. Väninnekören kommenterar  fortlöpande utvecklingen av Esters och Hugos ojämlika förhållande. Eller brist på förhållande