Bokutlottning

Läs här om
Annikas bokutlottning Jag har anmält intresse för att delta i utlottningen av i första hand
Glashus av Val McDermid och Fladdermusmannen av Jon Nesbø eftersom jag aldrig läst något av någon av dessa författare.
Men det finns flera titlar att välja på.

Ständigt dessa val!

Gillian Flynn eller
Elly Griffiths?











Jag dröjer mig kvar en stund vid påskekrimmet, alltså.
Jag tänker läsa båda. Frågan är närmast vilken jag ska börja med?
Jag lutar nog åt...

Mördaren är död

Ja, inte går det upp mot
Rönndruvan glöder.
Men Stewe Claeson betyder alltid njutbar läsning. I
Mördaren är död känner sig läsaren lite osäker. Bara titeln kan ju få en att undra. Undertitel: Roman om ett brott och om Hallands söner.
Johannes Halland har sex söner. De är alla medelålders när de möts för att begrava sin far. Författarens språkrör är den näst äldste sonen Jens.
Han reflekterar över sina föräldrar, syskonen och förhållandena inom familjen med utgångspunkt i Tolstojs berömda ord om att alla lyckliga familjer är lika varandra medan de olyckliga är olyckliga på olika sätt. Känner familjemedlemmar varandra? Är de sex bröderna varandras närmaste bara för att de är bröder. "Vad är det jag ska känna eller tänka eller göra bara för att du råkar vara min bror?"
tänker Martin. ..."Släkt är en tunn fernissa."
Liksom i Mordet på Halland av danska Pia Juul kommer själva brottet i andra hand.
Mördaren är död och Mordet på Halland är så tillvida inga vanliga deckare.
Miljön är Skåne. Dödsannonsen finns i Sydsvenskan och Nordvästra Skånes Tidningar. Jens inspekterar vägbygge utan för Hässleholm.
Tidsmarkörerna anger att det hela utspelar sig 2009.
Visst är det spännande med det hemliga skrinet och faderns efterlämnade brev.
Och visst är det så att barn inte tror att föräldrarna haft något liv som inte föregått familjelivet. Egentligen är varje människa en ö. Vemodigt, men sant.

Fallet Courrier

Alphonse Courrier är en iakttagande och reflekterande man med en livsplan som han följer till punkt och prickar. Han har en inkomstbringande järnhandel; han gifter sig förmånligt med den vackra Agnès från en grannby och de får två söner. Alphonse tycker också att Agnès är en harpya och när hon ler visar hon det rosa tandköttet. I hemlighet har järnhandlaren en älskarinna, Adèle Joffre, den fulaste, klumpigaste och sämst klädda kvinnan i byn. Det konstiga är att byn som annars håller rätt på allting missar detta förhållande. Byn är som kören i det grekiska dramat. Byn gillar, ogillar och kommenterar minsta avvikelse från det vanliga, vardagliga.
Fallet Courrier är ett tragiskt kammarspel skrivet av Marta Morazzoni.
Berättarjaget vet det mesta men inte allt.
Byn vilar på osäker vulkanisk grund. I överförd betydelse växer en katastrof fram i det tysta för att slutligen lamslå den oförberedda byn.
En intelligent och skickligt skriven roman som inbegriper ett engagemang av läsaren.
Marta Morazzani är född 1955 i Milano. För Fallet Courrier fick hon det prestigefyllda Campiellopriset.

Översättning: Ingrid Börge
Carlssons förlag

Loppisfynd

Omnia mutantur, nihil interit

Allt förändras, intet förgås. Ett av många latinska citat i Janusstenen, andra delen i serien om arkeologen Ruth Galloway, av Elly Griffiths. De romerska gudarna Janus - in- och utgångens gud; gränsernas gud, Terminus och Hekate, som ofta avbildas med tre ansikten, korsvägarnas och häxkonsternas gudinna, spelar stor roll i Griffiths berättelse. Någon försöker på olika sätt skrämma livet av Ruth Galloway eller åtminstone hindra henne att fortsätta sina efterforskningar. Kriminalkommissarien Harry Nelson, hårdför spaningsledare i yrkeslivet är som vax i hustruns och döttrarnas händer på hemmaplan. Han och Ruth Galloway arbetar efter en del initiala svårigheter (i Flickan under jorden) fint tillsammans.
Ruth Galloways personliga förhållanden tilldrar sig läsarens extra intresse. Man vill gärna följa upp hennes livsprojekt vilket närmas blir möjligt i Huset vid havets slut. Ruth Galloway känns som en ny, mycket trevlig bekantskap.
Översättare: Carla Wiberg Minotaur förlag.

Kvinna för sin kvast

Bilden är lånad.

"Skärtorsdag
Namnet skärtorsdag kommer av verbet skära i betydelsen rena. Det var syndaförlåtelsens dag, en reningsdag genom nattvardens instiftande.

Skärtorsdagen

Skärtorsdagsnatten
var i folktron häxornas natt. Häxorna flyger på smorda kvastar till Blåkulla för att umgås med djävulen och hans anhang.

Skydda djuren
Man måste stänga dörrar och spjäll och plocka undan alla redskap som häxorna kunde tänkas använda för sin blåkullafärd på skärtorsdagen: hötjugor, spadar, ugnsrakor, bakspadar och kvastar. För att skydda kreaturen mot påskkäringarna målade man kors på fähusdörren eller la stål i ladugårds-
tröskeln. Annars kunde häxorna tjuvmjölka kreaturen eller använda dem till riddjur vid flygturen till Blåkulla.

Häxornas natt
Att dessa föreställningar knutits till natten före långfredagen är inte svårt att förstå. På skärtorsdagsnatten höll Jesus påskmåltiden för sina lärjungar och instiftade nattvarden. Senare på natten förråddes Jesus av Judas och Jesu lidande började. Enligt folktron släpptes alla onda makter fria i samma stund som Frälsaren blev dömd. Därför ansågs skärtorsdagsnatten vara häxornas natt. Man kunde skydda sig mot påskkäringarna genom att skrämma dem med skott och påsksmällare " Källa: Nordiska Muséet

skärtorsdagen, dagen före långfredagen, då Jesus tvättade lärjungarnas fötter (Johannesevangeliet 13:1–15) och instiftade nattvarden (Matteusevangeliet 26:17–30)
Källa: NE

Varför inte en gul bok till påsk?

Jag hittade Erik Lindegrens essä- och recensionssamling Tangenter i hyllan. Den lyste starkt och bestämt gul. En riktig påskbok! Och varför inte? Essän är en mycket trevlig genre helt i min smak. Den förenar nytta med nöje. Det ska en essä göra säger Virginia Woolf i essän som handlar om Virginia Woolf som essäist. Framför allt ska essän roa. Jag tror att Woolf och Lindegren är lite samma andas barn.
En essä handlar om Malte Laurids Brigge av denne - för mig - så obegriplige Rilke. Desto intressantare. Gunnar Ekelöf kallas en modern mystiker och Stravinskij jämförs med Picasso inom måleriet och Eliot inom litteraturen. Rabbe Enckells program om att all produktivitet rör sig om de skärpta sinnenas glädje är i lika hög grad en målares credo som en diktares. En sträv Matisse, tycker Lindegren.

Dymmelonsdag

Dymmelonsdagen, onsdagen före påsk, då påskfriden inleddes. Namnet kommer av att metallkläpparna i kyrkklockorna denna dag ersattes av trästavar, dymblar, för att ge en så dämpad klang som möjligt, en markering av att det var stilla veckan och att långfredagen var i antågande. Noteringar finns också om att klockorna bands för att inte kunna göra ljud. 13 augusti 1823 upphävdes föreskriften som påbjöd att ingen musik skulle spelas från fastlagssöndagen fram till påskdagen. I folklig tradition har dymmelonsdagen (ursprungligen genom missuppfattning) kommit att kallas även för askonsdagen, vilken enligt kyrklig definition infaller i veckan efter fastlagssöndagen.

Uppgifterna är tagna från Wikipedia

Dance with the daffodils!

"Daffodils" (1804)

I WANDER'D lonely as a cloud

That floats on high o'er vales and hills,

When all at once I saw a crowd,

A host, of golden daffodils;

Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.

Continuous as the stars that shine

And twinkle on the Milky Way,

They stretch'd in never-ending line

Along the margin of a bay:

Ten thousand saw I at a glance,
Tossing their heads in sprightly dance.

The waves beside them danced; but they

Out-did the sparkling waves in glee:

A poet could not but be gay,

In such a jocund company:

I gazed -- and gazed -- but little thought
What wealth the show to me had brought:

For oft, when on my couch I lie

In vacant or in pensive mood,

They flash upon that inward eye

Which is the bliss of solitude;

And then my heart with pleasure fills,
And dances with the daffodils.

By William Wordsworth (1770-1850).

Bilden är lånad

_______________________________

Fortsättning på påskekrimmet

Jag visste att inte Flickan under jorden skulle vara till påsk!








Det var helt nödvändigt att se hur det gick för den supersympatiska arkeologen Ruth Galloway i den ensligt belägna stugan i Norfolk. Och kriminalkommissarie Harry Nelson visade sig vara riktigt hygglig under den skrovliga ytan. En annan sympatisk sak med den här boken var att jag på ett tidigt stadium faktiskt misstänkte rätt person... Och det händer inte så ofta. Den kusliga stämningen i mörkret och dimman på stranden när floden rusar in och Ruth Galloway förlorat orienteringen påminner om
The Woman in black av Susan Hill Fortsättning på påskekrimmet blir Janusstenen - ett nytt fall för Ruth Galloway och Harry Nelson.

Förnuftets sömn föder monster

Enligt Kristoffer Leandoer i Hanoi.
Läs i dagens
UNDERSTRECKARE
om hur det är att vara bloggare i Vietnam. Hur man kan bli klassificerad som terrorist om man inte är väldigt försiktig. Och terrorister döms hårt. Man kan bli cyberdissident.
Godtycklig rättsskipning, kraftigt beskuren yttrandefrihet och korruption. Det är vad vietnameserna lever med. Kristoffer Leandoer avslöjar skrämmande förhållanden.
Ho Chi Minh är fortfarande inne medan zenmästaren Thich Nhat Hanh, som bl. a. föreslogs till Nobels fredspris av ingen mindre än Martin Luther King, inte får komma in i sitt land.

I väntan på "Ru"

Idag skriver Kristoffer Leandoer en intressant understreckare i SvD om Vietnams litteratur. Många skriver i exil, till exempel Nam Le, vars bok Båten kom ut 2010 och spred sig över hela världen och överhöljdes med lovord. Problemet för de författare som skriver på vietnamesiska är att det är ett mycket svåröversatt som förlorar på översättning. Det är ett språk för poesi, högläsning, bön och sång. Den mest kända författaren i Vietnam är Duong Thu Huong - Vietnams egen Balzac. Hon finns inte på svenska. Men nu har hon givit upp den inre exilen och valt den yttre och flyttat till Paris. Kanske börjar hon skriva på franska och blir därmed lättare att översätta. Läs hela understreckaren HÄR

Jord och aska

Farfar Dastaguir och sonson Yassin befinner sig på väg till gruvan där sonen och fadern Murad arbetar. De är trötta, dammiga, hungriga och törstiga. Och farfar är utom sig av sorg och önskar att han vore död. Sovjetunionen har invaderat Afghanistan. Dastaguir har fått se hela sin familj utplånas under en bombraid. Yassin blev döv, fast det förstår han inte ännu. Han tror att alla andra blivit stumma. Somligas sorg kommer genom ögonen; andra blir vassa som knivar. Andra åter blir som om de hade en bomb inom sig. Dastaguir hinner gå igenom alla faserna i kortromanen Jord och aska av Atiq Rahimi.
Jord och aska filmades 2004 med författaren som regissör och prisbelönades i filmfestivalen i Cannes.
Redan i Tålamodets sten från 2009 visade Atiq Rahimi att han är det koncentrerade formatets mästare. För den fick han Prix Goncourt.

Magiskt

Stenblödning, av Libyens mest kände författare Ibrahim al-Koni tilldrar sig i Sahara.
Herden Asouf vakar uppmärksamt över grottmålningarna i bergen så att inga turister plockar med sig något eller förstör det som faktiskt berättar hans folks historia.
Det är hårt att leva i öknen. Det är himmel och helvete och ställer existensiella frågor på sin spets. Asouf tillhör det blå eller beslöjade folket, det vill säga tuaregerna. Han väljer liksom sin far att leva i den totala ensamheten i öknen helt avskild från andra människor. Fadern är den som lär honom saker och berättar stammens myter.
Asouf har ingen glädje av pengar. Han byter till sig säd av karavanerna. Han lever nära getterna, gasellerna och den heliga mufflon. Endast de fredligt betande djuren anses vara värdiga att härbärgera den gudomliga själen.
John Parker är Asoufs motpol. För honom är inget heligt. Han är galen i kött, bedriver rovjakt på gaseller och längtar efter en mufflonmåltid..
Han kommer till Sahara med landrovern, maskingeväret och den flygande Gräshoppan. Inget positivt för öknen.Tvärtom.
Ibrahim al-Koni är född 1948. Han utbildade sig i Moskva och har arbetat som journalist i Moskva och Warszawa men bor numera i Schweiz.
Han känner sig besläktad med Dostojevskij. Den magiska realismen påminner om Garcia Marquez. al-Koni är flitigt översatt till andra språk, särskilt tyska. På svenska finns endast Stenblödning, en magisk, hemlighetsfull, ödesmättad berättelse med en mycket speciell atmosfär.
Jag ser fram emot att läsa Gold Dust.
Tack Ingrids boktankar för dessa goda tips!

Tjyvstart på påskekrimmet

Tack kära Inky Fingers och Dark Places för tipset om Elly Griffiths. Jag har just börjat på Flickan under jorden (2009) och föll handlöst för Ruth Galloway, lagom fet och i sina bästa (nåja!) år i sin lilla stuga utanför King´s Lynn i kanten av det förrädiska marsklandet någonstans i Norfolk.
Ruth Galloway är arkeolog och benexpert med specialisering på forensisk arkeologi. Här finns mycket att lära.
De obligatoriska katterna heter Sparky och Flint.
Orig:s titel: The Crossing Places (mycket bättre än den svenska titeln)
Översättare är Carla Wiberg. Bokförlaget Minotaur är som alltid kvalitetsmässigt pålitligt. Flickan under jorden kommer inte att vara till påsk. Men with a little help from det lokala biblioteket borde jag kunna få bok nummer två med Ruth Galloway, Janusstenen (2010), till påsk. Huset vid havets slut (2011), bok nr tre, lär jag få vänta på till midsommar eftersom alla människor tycker sig vara tvungna att läsa just den just nu...

Tomas Tranströmer, 80

Allegro

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan - det betyder:
"Vi ger oss inte! Men vill fred."

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärsigenom
men varje ruta förblir hel.

Ur Den halvfärdiga himlen, 1962

The Buccaneers

The Buccaneers var klar till 3/4 när Edith Wharton dog 1937.
Marion Mainwaring skrev romanen klar 1938 i enlighet med författarinnans intentioner.
1995 spelades The Buccaneers in för TV och jag hittade den i en egen box med BBC-klassiker.
Fyra amerikanska flickor, Lizzie, Nan, Ginny och Connie, åker till England som ett led oi sin utbildning kan man tänka..
I början av filmen är jag mycket irriterad på de flamsiga, högljudda flickorna och deras lockiga fånigt mustaschprydda uppvaktande kavaljerer. Flickorna tackar inte nej till de engelska männens titlar och männen tar för givet att flickorna är arvtagerskor.
Äktenskapen blir en provkarta på hur stolligt det kan bli när folk gifter sig av fel skäl och med fel personer. Det är två mycket olika kulturer som möts, konventionerna är många och nåde den som inte fullgör sin plikt och rättar in sig i släktleden!
Guvernanten, Laura, har på guvernanters vis en mellanställning mellan herrskap och tjänstefolk. Hon är en behaglig, sympatisk person som alltid levat sitt liv oberoende av någon man. Men hon har betalat ett pris för sin frihet. Nu offrar hon sin egen lycka för en utav sina forna elever och applåderar dennas djärva brott mot konventionerna.
Edith Wharton är som alltid en skarpsynt iakttagare av den amerikanska övre medelklassen, mänskliga relationer - eller brist på relationer - könsroller, konventioner, miljöer, o.s.v.

The Age of Innocence

Till min oförställda häpnad hittade jag ännu en film som bygger på en roman av
Edith Wharton,(1862 - 1937) på bästa sändningstid i TV,
The Age of Innocence.
Daniel Day-Lewis, Michelle Pfeiffer och Wynona Ryder i huvudrollerna; regi Martin Scorsese. Romanen kom 1920 och filmen 1993. 1921 fick Edith Wharton Pulitzerptiset för The Age of Innocence.
New York och Newport är de välskildrade miljöerna i detta vemodiga triangeldrama.
Newland Archer är förlovad med den unga, troskyldiga May Welland - ett mycket passande parti som förenar två fina gamla familjer - när han möter den exotiska Ellen Olenska som återvänt från ett olyckligt äktenskap i Europa för att slicka såren i familjens sköte.
De - stammen - tar nådigt emot henne för att i slutet av filmen i samlad trupp beslutsamt och effektivt manövrera henne tillbaka.
Edith Wharton kan sin övre medelklass och de sociala regler som gäller.
Kvinnor kan inte räkna med att ha samma frihet som män. Har man levt länge i Europa är det väldigt lätt att bryta mot konvenansen i New York.
Många utav personerna i har verkliga förebilder och lånar till och med drag av författarinnan själv i 20-årsåldern och hennes förlovning, brytning , och slutligen giftermål med Edward Robbins Wharton.

TRAILER

I den egna hyllan hittade jag också Ethan Frome från 1911.
Den får sättas upp på sommarläsningslistan som hotar att bli oändlig.
Men det är kul att planera. Och hellre för många böcker än för få...

House of Mirth

Agent Scully i Arkiv X, d.v.s. Gillian Anderson, spelar huvudrollen,
Lily Barth, i House of Mirth som gick på någon kanal i fredags kväll.
Dan Ackroyd och Eric Stoltz hade andra viktiga roller. Filmen bygger på en roman av den amerikanska författarinnan
Edith Wharton (1862 - 1937)som fick Pulitzerpriset för en annan roman, nämligen oskuldens tid. I Glädjens hus gisslar Edith Wharton den överklass hon själv tillhör. Platsen är New York alldeles i början av 1900-talet. Lily Barth är ung, vacker och av god familj. Men hon är medellös. Och oförsiktig med sina friare. Dessutom förargar hon sin arvtant och går miste om arvet.Hur aningslös kan man bli? Och det går verkligen riktigt illa för Lily Barth. Varför hjälpte inte någon av hennes rika, hjärtlösa vänner henne? Jo, för de var rika och hjärtlösa.

Bokens titel kommer passande nog från Predikaren 7:5 "Den vise har sitt hjärta i sorgens hus, dåren sitt i glädjens hus."

TRAILER

En sonett i tiden

Undertitel: Sonetter om Stockholms tunnelbana









Kerberos skäller. Någons pitbullterrier
som alla som går på och av här gör
en noggrann omväg kring. Men innanför
dess panna: Vad sker där? Vilka färger

och vilka polyfona luktlandskap
är världen såsom världen är för den?
Vad hör den? Vad är det som gör att den
ser eller ses med sådan fiendskap?

Dess muskler liksom våra händer spända.
Vad händer, händer inte, kunde hända...
I tankarna förgrenar sig sekunden,

vars vägval kanske djuret vill bevaka?
Mot människornas ögon kastar hunden
en oläst anti-Rilke-blick tillbaka.

Slumrande lustar

När jag hade läst en stund i Se blomman av

Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson gick jag ner i källaren och rotade fram mitt gamla herbarium. I det låg pressad fjällbjörk från Flatruet i Härjedalen, fjällkattfot från Västra Sjulsmark, fjällviol från Kiruna och fjällviol från Karesuando. Bland annat. Insamlingen skedde under en lärorik sommar för många år sedan som jag minns med stor förtjusning.

Kanske dags att ta itu med botaniken igen?
Se blomman inspirerar verkligen. Det är en underbar bok om botanik, botaniker, litteratur och vänskap. Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson är också duktiga fotografer. Det här är en bok att njuta av när som helst och var som helst.
Ett kapitel ägnas åt Harry Martinson; den lilla fina Minette-rosen uppmärksammas liksom liljor och kålhuvuden, gullpudra, vattenaloe, gräs; med mera. De litterära referenserna är många.
Ett avsnitt heter Fruntimren. Jämställdheten inom botaniken är jämförelsevis god. 1810 kom Botanik för fruntimmer av August Batsch. På en bild ser man en typisk svensk tant med grått permanentat hår, en ansenlig handväska på högerarmen, gråbruna strumpor och systerskor böjd över några gula blommor vid öknens rand.
Det är Vivi Täckholm i Egypten. Bilden är tagen av Bertil Nordenstam.
"Låt oss vandra i det landskap vi har, inte i en idyll som vi bara kan leta upp som välvårdad museal lämning." ... "Vi kan ännu ställa frågor till de skogar och ängsmarker vi har. " uppmanar författarna i slutkapitler Det sårade, levande landskapet i Sverige.
Kerstin Ekamn och idéhistorikern Gunnar Eriksson har tidigare samarbetat med en artikelserie i DN om Carl von Linné under Linnéåret 2007.

Nästa bok i läsecirkeln

Ignatius J. Reilly, arbetssökande och huvudperson i
Dumskallarnas sammansvärjning, är intelligent men lat.
Platsen är New Orleans och tiden 1960-talet.
Ignatius J. Reilly är 30 år, men har ännu inte kommit sig för att flytta hemifrån.

John Kennedy Toole, författare till Dumskallarnas sammansvärjning, tog livet av sig 1969 endast 32 år gammal. Modern gav ut hans märkliga bok postumt.

Dumskallarnas sammansvärjning fick Pulitzerpriset 1981.
Och Ignatius J. Reilly fick en staty vid Canal St 819.

Den finlandssvenska dikten. 11

Det är hög tid att åldras. Andra, yngre
beter sig värdigt, har kloka åsikter.
Med häpnad, och någon avund betraktar jag dem
säkerheten, kläderna, omsorgsfull fysisk skötsel
och leendet som tränats liksom föredragen.
Hur trimmade och snygga är de inte,
välryktade som hästar, och, på småtimmarna,
med hästars vilda ögon. Det är hög tid
att väljas in i någon orden och en gång i veckan
äta lunch med likasinnade och vara död.

Bo Carpelan, 1926 - 2011

Harriet Augusta Dorothea

"Ett är nödvändigt, men mycket är roligt"








"Je vous assure
min kärlek är så pure
att jag kan mycket väl ibland
ha kärleksäventyr."





















2x Harriet Löwenhjelm. En biografi från 1947 skriven av bästa väninnan
Elsa Björkman - Goldschmidt som också anförtroddes den litterära kvarlåtenskapen - Sonettboken och manuskriptboken.
Harriet Löwenhjelm hade kallat Elsa Björkman till sin dödsbädd och hon avslutade sitt liv lugnt och stilla natten till den 24 maj 1918 på Romanäs sanatorium.

Elsa Björkman - Goldschmidts biografi, Harriet Löwenhjelm, från 1947 är naturligtvis en vänbiografi med en del hänsyn tagna till familj, släkt och vänner. Men den har det självupplevdas tyngd och närhet. Elsa Björkman hade vännerna gemensamt med Harriet Löwenhjelm och de gick i samma skolor. Deras bakgrunder skilde sig åt väsentligt. Harriet hade alltid pengar medan Elsa och de andra kamraterna måste arbeta för att till exempel få råd att gå i Carl Wilhelssons målarskola. Harriet var bortskämd hemifrån, egensinnig och ibland på gränsen till det arroganta.

Boel Hackman menar i Att skjuta en dront att Harriet Löwenhjelm var mycket mindre en stillsam familjeflicka än hon framställts tidigare. Och att hon är mycket modernare i sitt skrivande än man ansett. Det har alltid varit Edith Södergran som framställts som den modernistiska av de två.
Harriet Löwenhjelm (1887 - 1918) och Edith Södergran (1892 - 1923) brukar nämnas på samma gång. De levde under samma tid och båda dog vid 31 års ålder av lungtuberkulos. Annars var hade de inte mycket gemensamt.
Edith Södergran utgår alltid från sitt innersta jag i sina dikter medan Harriet Löwenhjelm skriver rolldikter. Hon håller en sköld mellan sitt eget och omgivningen.

En sak som förvånade mig var att Harriet Löwenhjelm gärna hade bössan med sig ut på sina promenader. Och att hon gärna sköt - och flådde! - ekorrar.
Jag blev också förvånad över att hon så kallsinnigt assisterade sin äldre syster Amelie Dickson vid två barnafödslar! Det är inget jobb för veklingar.
(Men väl för hemmadöttrar.)

Boel Hackman har haft tillgång till senare tiders forskning i sin biografi, till exempel Elisabeth Stenborgs avhandling Pierrot och pilgrim. Studier i Harriet Löwenhjelms diktning från 1971. Mycket annat finns förtecknat i källor och litteratur.

Jag tycker att de båda biografierna kompletterar varandra alldeles utmärkt.
En ny samling av Harriet Löwenhjelms dikter utgivna av Boel Hackman är på väg.

Det finns också ett nybildat
Harriet Löwenhjelm - sällskap

Edith Södergran - sällskapet finns HÄR

Poesi - poeså

Kaj Schueler
ny kulturchef på SvD, påstår att man kan lära sig läsa och älska poesi.
Men det måste börja i skolan.
Han rekommenderar
Anna Hallbergs
Snälla Poesiskolan 1 - i DN.
Anna Hallberg, född 1975, är poet och litteraturkritiker.

Att läsa Borges

Ulf Eriksson skriver utmärkt och mycket inspirerande om Jorge Luis Borges
(1899 - 1986) och hans litterära universum.
Jag känner tydligt att det är dags att bruka allvar. Jag har försummat Borges. Jag vet det.

Jesper Olsson skrev en understreckare redan 1/3 2011

Hulda är nio år i slutet av 1860-talet. Hon är en duktig flicka och därtill envis och glad.
Det känns som om hon håller hela familjen vid gott mod under de svåra tiderna när man inte ens fick utsädet tillbaka i skördarna. Nödmjölet gör folk sjuka och många ger upp och dör. Huldas familj lever högt på kon Pärla och getterna. De ger värme om vintern när hela familjen bor i fjöset och de ger mjölk.
Hulda blir får snart hjälpa till att valla kor och getter i skogen. Hon går med Brus Marit som är en överdängare på att berätta historier. Hemska historier.
Hulda kontrar med Fritiofs saga.
Aino Trosell berättar i Hjärtblad om folket i Malung och deras livsvillkor.
Det blir ett stycke svensk historia, kulturhistoria, bilder ur svenskt folkliv och lokalhistoria. Dalkullornas liv med vandringarna till marknader i Norge och inköpsturer till Eskilstuna och Stockholm är inte så ofta skildrad kvinnohistoria.
Dessutom är det en utvecklingsroman och en fin uppväxtskildring.
Man följer Hulda tills hon själv blir en vandringskulla och ger sig ut i världen.
Men först har hon stått i gången (konfirmerats) och fått ta hand om hus och djur medan familjen är borta i två veckor för myrslåttern. Och så har hon fått vara med på storbakedagen.
Hulda är en mycket sympatisk bekantskap. Och det är spännande att ta del av dalfolkets vardagsliv, sedvänjor och trosföreställningar.
Anna Maria Käll läser alldeles utmärkt på CD-bokens 13 skivor. Hon behärskar både malungsmål och svenska. Och inte nog med det: Hon kan sjunga också.