lördag 9 maj 2020

Åsa - Hanna

Elin Wägner  skrev sju romaner som alla tilldrog sig i stockholmsmiljö. Den åttonde romanen, Åsa - Hanna, 1918, tilldrar sig i Småland bland bönder och präster. Under arbetet hade romanen flera olika namn såsom Jordens salt (som syftade på Åsa - Hannas fromme och stränge morbror, Anders - Petter) och Vansklighetens land, ett uttryck som återkommer flera gånger i texten och som kommer från en psalm av J O Wallin. Förlaget bad om ett annat namn och Elin Wägner föreslog Åsa - Hanna efter romanens absoluta nav och huvudkaraktär. Hanna är bara nitton år när hon gifter sig med handelsmannen i byn, Franse Adamsson, som är dubbelt så gammal som hon och därtill har ett skamfilat rykte. Hanna anser sig ha blivit sviken av sin ungdomskärlek Magnus och förvånar och förskräcker alla (utom sin far) genom att gifta sig med Franse. Hon hade väl förhoppningen att hon med sitt väl utvecklade sinne för rätt och orätt skulle kunna påverka Franse. Men det dröjer inte så länge förrän hon  förvånansvärt enkelt glider in i Franses skumraskaffärer. Hon plågas svårt av sitt samvete och om det var Magnus som drev henne i armarna på Franse så är det också omständigheter rörande Magnus som gör att Åsa - Hanna får kraft att lyssna till sitt samvete. Hanna är en duglig kvinna som sköter affären, barnen och hushållet och hjälper dessutom andra människor i sin närhet. Hennes liv blir inte lätt och hon står ofta och spanar bortåt åsen, mot modern och sitt hem. Åsa - Hanna är en helt mästerlig roman, troligen Elin Wägners bästa. För tredje gången läste jag som förtrollad. Det är olika saker jag fäst mig vid för varje läsning. Den här senaste gången såg jag plötsligt alla dialektala uttryck som jag känner igen ifrån mitt blekingska ursprung och farfarsgenerationen. Elin Wägner har god kännedom om det mänskliga psyket och hon kan sitt småländska landskap alltsedan barndomens somrar hos moderns släkt. Viss inspiration kan Elin Wägner ha fått av skåneförfattarna Hans Larsson och Victoria Benedictsson. Ju mer jag läser om och av Elin Wägner desto mer beundrar jag henne. Hon var långt före sin tid på många områden. Säkerligen var hon inte helt lätt att samarbeta med, men de flesta människor har ju sina sidor. Näst i tur i Elin Wägnersällskapets nätcirkel är Den namnlösa från 1922.

fredag 8 maj 2020

Fem en fredag v. 19: Just nu


elisamatildas Fem en fredag v. 19:

1. Vad har du hunnit med idag?

2. Vad lyssnar du på?

3. Vad kommer du att göra härnäst?

4. Var befinner du dig någonstans?

5. Hur är humöret idag?
1. Jag har ätit låååång frukost, läst tidningen, löst sudoku, lyssnat på Radioföljetongen, Nora av Merete Pryds Helle, hängt tvätt, sorterat tvätt

2. Ett annat liv av PO Enquist

3. Jag kommer att gå en promenad 

4. I hemmet

5. Humöret är ganska bra. Än så länge.

torsdag 7 maj 2020

Helgfrågan v. 19

Idag är det bloggen Just här -  just nu som ställer veckans helgfråga i 
Mias bokhörna.

Vilken bok skulle du rekommendera en lycklig person att läsa? Vilken bok skulle du rekommendera till någon som verkar sorgsen?
Jag tror att jag skulle rekommendera samma bok; något som intresserar och engagerar. Själv läser jag just nu en roman som handlar om trojanska kriget sett ur kvinnosynvinkel, nämligen Flickornas tystnad (2020) av Pat Barker. 
Igår läste jag ut Åsa - Hanna (1918) av Elin Wägner. Båda fängslar och suger in en i sin tid och miljö. Jag kommer att formulera några tankar om dem båda så småningom.  
Bonusfråga: Har ni något tips för att motverka trötthet?
En ska göra precis det en absolut inte har lust med, nämligen gå ut och gå. Gärna med en bra bok i öronen, eller musik. Just nu har jag PO Enquists självbiografiska, Ett annat liv, som promenadsällskap. Han läser själv. 

onsdag 6 maj 2020

Hur ljuset tar sig in

Jag måste ha missat flera av Louise Pennys Armand Gamache - romaner. När jag börjar läsa den senaste, Hur ljuset tar sig in, blir jag alldeles förskräckt. Gamache är trött, mobbad och illa klämd. Hans högra hand och gode vän Jean - Guy Beauvoir befinner sig numera i fiendens läger; han arbetar ihop med överintendent Francoeur, som bestämt sig för att manövrera ut Armand Gamache. Gamache har fått se sin personal omplaceras till alla möjliga avdelningar.  Det ser väldigt mörkt ut. Ändå är det jultid i Québec. Det snöar ymnigt och Three Pines som ligger någon mil bortom Montreal är julpyntat. En känner igen alla de trevliga invånarna sånär som på den bittra, svärande poeten Ruth Zardos nyfunna vän, ankan Rosa. I botten av berättelsen finns en syskonskara som är femlingar. Ett enkelt, barnlöst lantbrukarpar har länge väntat på barn och har äntligen blivit föräldrar. Provinsregeringen tar hand om barnen under förevändningen att föräldrarna inte kan ta hand om dem. Omkring barnen växer upp en hel industri och de förevisas på vissa tider. Den här julen ska den sista av dem fira med vänner i Three Pines. Men hon kommer aldrig. En annan kvinna hittas i Saint Lawrencefloden. Självmord, bestäms det. Men så enkelt är det inte. Gamache och hans trogna medarbetare Isabelle Lacoste börjar dra i trådar och hamnar en ful härva av mord, girighet, cynism och samvetslöshet. Så småningom går det upp för de inblandade att Gamache och Lacoste är dem på spåren. Den vilda biljakten ersätts av kapplöpning i cyberspace. Lite fördel har Gamache av att Three Pines ligger i radioskugga, men slutstriden blir en nagelbitare. Armand Gamache försöker slå i alla att han tänker gå i pension, men hans vackra hustrun Reine - Marie säger att även om han avgår kan han inte sluta. Hoppas att hon har rätt. Jag tyckte om den här romanen. Jag känner mig hemma i Three Pines och bekant med de aparta invånarna. De har en kvick och rolig och ganska besk jargong sins emellan. Det målas, skrivs poesi och lagas mat och dricks drinkar i bistron. Och Armand Gamache, som omger sig med en doft av sandelträ med en gnutta ros, har aldrig varit stiligare.

Titel: Hur ljuset tar sig in
Orig:s titel: How the Light gets in
Författare: Louise Penny
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: Modernista
Tryckår: 2020
Antal sidor: 478 sidor

Den här boken passar in på nr 25 i Mias Kaosutmaning 2020 : Läs en bok som djur /magiskt väsen ingår i handlingen i.

tisdag 5 maj 2020

Tisdagsutmaningen v. 19: Rymden & stjärnorna


Ugglans och Bokens Tisdagsutmaning v. 19:      Rymden, stjärnorna
 
Önskenatt

1. ... ty hela den tysta, tysta natten
är hela den vida, vida rymden
alldeles full av min enda önskan

citatet är utgångspunkt för den sittande statyn - poeten Boye.
Peter Linde gjorde statyn som invigdes 13 september 1980.
Den finns i Huddinge i närheten av Paradistorget alldeles bakom Sjödalsgymnasiet.

2. Att se stjärnor på ljusa dagen: förvandling och försoning i August Strindberg En blå bok, doktorsavhandling av Astrid Regnell
Astrid Regnell inleder med att ställa frågan om Strindberg var helt galen eller bara lite vardagstokig. Så tar hon avstamp i texter ur någon av de 365 uppsatserna om en sida i varje del av En blå bok. En vanlig andaktsbok innehåller också 365 texter, en för varje dag. Strindberg brottades med religionen i denna bok som tillkom sent i hans liv. Alkemin betraktar han också som en religiös livsåskådning.

 3. Vintergatan   av Zacharias Topelius
Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.


De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans
så saligt leende som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än
jag har den lärt av stjärnorna och vill du höra den? 

----  

måndag 4 maj 2020

Utmaning: Authors & Characters - Paula

Lyrans Authors  & Characters - utmaning den här veckan gäller namnet Paula

Paula Fox skrev boken Förtvivlade människor redan 1970Den fick ett fint mottagande, men Paula Fox blev på något sätt en författarnas författare. Två yngre författare, Jonathan Franzen och David Forster Wallace, återupptäckte henne på 1990-talet när man tröttnat på den experimentella romanen och önskade realismen tillbaka. Förtvivlade människor har lånat titel efter ett citat av Henry David Thoreau: ”De flesta människor lever ett liv i stilla förtvivlan”.

I nobelpristagaren Elfriede Jelineks roman Älskarinnorna heter en av de två huvudpersonerna Paula. Älskarinnorna fick mig till en början att fnissa, vilja stryka under och läsa högt. Men allt eftersom läsningen fortskrider blir tonläget mycket annorlunda. Författarinnan Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, är fylld av vitglödgat raseri. Hon är feminist och som sådan tar hon sina kvinnliga huvudpersoner, Paula och Brigitte, på allvar. Båda flickorna går som på räls. Hitta någon att gifta sig med, skaffa barn, hus och hem. Endast så uppnår en status och lycka. Paula är så målmedveten att hon är gravid redan vid femton. Brigitte ligger lite efter.

lördag 2 maj 2020

En smakebit på søndag

"Coraline upptäckte dörren när de just hade flyttat in i huset. Det var ett väldigt gammalt hus. Det hade en vind under taket och en källare under marken och en igenvuxen trädgård med enorma gamla träd. Coralines familj ägde inte hela huset, det var för stort. I stället ägde de en del av det. Det fanns andra människor som bodde  i det gamla huset. Fröken Spink och fröken Kraft bodde i våningen under Coralines, på bottenplanet. Båda två var gamla och runda. De bodde tillsammans med flera ålderstigna skotska terriers som hette sådant som Hamish och Andrew och Jock. Förr i tiden hade fröken Spink och fröken Kraft varit skådespelerskor, berättade fröken Spink för Coraline första gången de träffades."

Från sidan 5 i Coraline av Neil Gaiman. Illustrerad av Chris Riddell. 

En smakebit på søndag är en läsutmaning som den här veckan administreras av Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger. Uppgiften går ut på att vi delar med oss av det vi just läser utan att avslöja någonting. 
Fler smakebitar R