Rosalind gifter sig med Ernest Thorburn en vanlig tisdag. Redan på lördagen börjar hon tycka att det är lite overkligt att hon är gift över huvud taget. Och med en som heter Ernest. De var inte vad hon tänkt sig. Visst liknar han en kanin när han äter? Inte så att han inte är stilig, men han rynkar ihop näsan när han äter. De skrattar båda åt hennes iakttagelse och han rynkar på näsan lite mer och så skrattar de lite mer. Hon döper honom till Lappin och de är mycket förälskade. En vacker dag får hon namnet Lapinova. Hon är en liten vit hare bland alla kaninerna i deras gemensamma låtsasskog. Tillsammans fantiserar de ihop en egen värld som ingen annan vet något om och som de med ett ögonkast vid rätt tillfälle kan påminna varandra om. Till exempel under det förfärliga guldbröllopsspektakel som Ernests föräldrar ställer till. Rosalind är föräldralös och saknar syskon och hon känner sig som en liten droppe i det Thorburnska sammanhanget. Två år senare djupnar sprickan mellan fantasi och verklighet för gott. Rosalind gör en kraschlandning. Lappin och Lapponia är en mycket kort novell om en ser till formatet. Endast en mästerlig författare kan säga så mycket på få sidor och göra det så bra.
Inlägg
