lördag 24 april 2010

Skönlitteraturen som bekämpningsmedel


Världsbokdagen 2010.
Författarbesök av Inger Alfvén, som talar om sitt författarskap i allmänhet och sin senaste roman, den tjugonde,
När förnuftet sover
.
Ja, vad händer då?
Jo, då vaknar monstren, säger Inger Alfvén.
Hon frågar sig (och oss) hur mycket vi vet om varandra? Hur mycket vill vi veta? Hon talar om snabbtankar som hastigt flyger förbi till exempel när vi tittar på TV och bedömer ett utseende, ett sätt att klä sig, ett sätt att vara. Ofta är snabbtankarna inte så snälla. TV driver fram det elaka ögat.
Alla har vi våra hemligheter, ett dolt liv. Det är alldeles tydligt i När förnuftet sover. Ingeborg och Fabian har varit gifta länge. På bröllopsnatten lovade de att de aldrig skulle dölja något för varandra. Men hur mycket sanning tål ett förhållande?
Det finns en arvssynd inom alla familjer, menar Inger Alfvén. Vi för vidare en uppförandekod till barnen och döljer det som inte passar. Människan är sig lik i grunden genom alla tider. "Jag är inte pessimist, säger Inger Alfvén, jag är realist".
Samhället och våra samveten censurerar. Tabun flyttar runt, men försvinner inte. Olika tabun gäller i olika tider. Antalet fördomar är konstant och finns hos oss alla.
Att skriva är ett sätt att leva fastslår Inger Alfvén. Skrivandet ger författaren möjlighet att leva många liv. Att skriva och och att läsa ligger nära varannat, men skrivandet tar längre tid. Skönlitteraturen är unik som inlevelseskapare. Den är en motrörelse och ett bekämpningsmedel mot fördomar och brist på förståelse.
Däremot är Inger Alfvén tveksam till memoarer där mycket gömts och glömts och romanbiografier. De skapar avstånd och gör läsaren till nyckelhålstittare.
Ingeborg och Fabian är i När förnuftet sover inne i en period i sina liv då de söker försona sig med hur livet blev. Inger Alfvén säger sig vara i samma fas. Hon ser till exempel på sina föräldrar med andra ögon. Hon ser allt de gjorde för henne i stället för att som tidigare ha koncentrerat sig på deras tillkortakommanden.
Man ser med olika ögon på sina minnen med tiden.
Ingeborg tänker på sin fattiga mamma som alltid arbetade för att dottern skulle få det bättre än hon och hur Ingeborg sedan svek modern. Ingeborgs såriga förhållandet till den egna dottern är ett problem för Ingeborg. De är så olika. Som läsare är man mycket bekymrad
En författare lever med sin roman hela dygnet enligt Inger Alfvén. Författaren lever två liv. Sällan är det den ursprungliga planen som resulterar i en bok. Andra berättelser tränger sig på. En mängd data skapar så småningom en romanpersonlighet som kanske visar sig inte kunna handla så som det var tänkt från början.
Medan Inger Alfvén höll sitt anförande pågick precessen med nästa roman i hennes huvud.
Kusinbarnet, författaren Lina Wolff från Hörby, som skrivit den rosade novellsamlingen Så många människor dör som du passade också på att träffa sin äldre släkting
Så många kloka tankar så skickligt omsatta i ord lämnade åhörarna i ett tillstånd av reflektion, självrannsakan och beundran. Det förvånar inte att Inger Alfvén har en stor läsekrets och att hon även läses av män.

fredag 23 april 2010

Main stream eller minimalistiskt

Kritikerna i Danmark delar in litteraturen i "kulört" mainstream litteratur som kommer ut i stora upplagor. är omfångsrik och läses av många och tunna, minimalistiska böcker som inte når ut till så många läsare. Kriminallitteratur ägnar man ingen uppmärksamhet alls och den får ha sin egen skamliga bokmässa i Horsens. Den minimalistiska litteraturen är skriven av författare som gått på Danmarks författarskola som skapades 1987 av Poul Borum. Helle Helle, Peter Adolphsen och Merete Pryds Helle är exempel på minimalistiska, smala författare. Hanne Vibeke Holst, Peter Hoeg och Jens Christian Gröndahl är breda, mycket lästa författare som skriver relativt tjocka böcker med början, mitt, slut och action. De minimalistiska författarna skriver tunna böcker utan motiv, huvudperson eller direkt handling. Berättarstilen är staccato. Det är konst för konstens skull. Carsten Jensen som är mycket läst och omtyckt i Sverige hatas i Danmark. Han är en avfälling för han har gått från att vara smal författare som skrev svåra essäer till att skriva Vi, de drunknade; en tjock episk roman som av många betecknas som en läsupplevelse. Värre än så kan det inte bli!
En annan tendens i Danmark är att författarna från provinsen tar över allt mer. Litteraturen är inte längre koncentrerad till Köpenhamn. Moderniteten (mu-u-udernismen) har nått ut på landsbygden där det finns fler grisar än människor. Allt enligt den danske universitetslektorn Robert Zola Christensen i föreläsningen om Modern dansk litteratur.
En annan tendens som inte ses med blida ögon är att författarna alltmer börja blanda in delar av sig själva i sina böcker (expoego). . En viss rörelse från minimalismen kan skymtas, t. ex. hos Jens Bendstrup i boken Nå gud taler ud.
Aldrig så jeg så dejligt et bjerg heter Robert Zola Christensens egen senaste roman. Han är också medarbetare i Danske digtere i det 20 århundrede.

Inte visste man detta om det litterära klimatet i vårt näraliggande grannland!

Jag instämmer: Blixtrande intelligent!


Ur Lomonosovryggen av Gunnar D Hansson

Om poesins ursprung
nja, inte i den här tystnaden
som inte kan motsägas,
inte ett spår av rytmisering
och ingen balsamisk efterverkan
som lugnar sinnet
även om det mesta tycks
försilvrat.
Bra uttänkt som ämne,
men det räcker inte!

onsdag 21 april 2010

Edgar Allan Poe (1809 - 1849): en författare i tiden


”Anxiety was his childhood bedfellow.”
”In his art as in his life, he fell in love with dying women.”
”He was a perpetual orphan in the world.”
Peter Ackroyd , Poe: A Life Cut Short (Chatto & Windus/Vintage, 2009, 170 s)

lördag 17 april 2010

Envisheten hos ett träd eller Blind intelligens

I 30 år har president Robert Mugabe regerat i Zimbabwe. Under samma tid har landet förfallit ekonomiskt, moraliskt och politiskt. Galopperande inflation, korruption, mutor, kolera och HIV plågar landets invånare. Hur står folk ut? Många ger sig iväg, (s. k. brain drain). Andra anpassar sig som trädet gör.När ljuset försvinner på ena sidan vänder det sig mot den andra.
Petina Gappah skildrar tillståndet i Zimbabwe i de tretton novellerna som ingår i Sorgesång för Easterly Hon har själv emigrerat till Genève där hon arbetar som advokat för ett internationellt företag och skickar hem pengar till familjens försörjning.
Novellerna berättar
med bitande ironi och bister humor om vanliga människors vardag . Klass- och genusskillnader; skillnader i språk och rang mellan stammar. Sanningen får man spara till de enskilda samtalen i kamrarna. Vi möter änkan som begraver mannen hon inte längre älskade och som bedragit henne på olika sätt. Nu står hans söner beredda att ta över hans tillgångar, men det har den bedragna för länge sedan satt P för. Där finns moster Juliana som energiskt försöker lära sig skriva maskin för att bli en perfekt sekreterare trots att hon saknar både papper och färgband. Hembiträdet som berättar rysliga skrönor för barnen i avskräckande syfte för har många systrar i litteraturen. Hennes sorgliga öde är säkert inte unikt det hellere. Titelnovellen om den förvirrade Martha är direkt hjärtslitande. Bättre än några reportage i massmedierna ger dessa noveller oss en uppfattning om hur det är att leva i Zimbabwe idag. Petina Gappahs sinne för detaljer skapar närvarokänsla.
Men varför har Sorgesång för Easterly fått ett så avskräckande omslag? Den hade varit värd bättre. Mycket bättre.

söndag 11 april 2010

Ja visst gör det ont...


I Bengt Ohlssons roman, Syster, försvinner Marjories syster Miriam lika plötsligt som spårlöst. Hon var den äldsta, tuffaste och duktigaste av de två. Miriam tog mest plats, krävde mest utrymme och var cool och hemlighetsfull. Familjen bestod av mamma, pappa och de två flickorna. De hölls samman av det nät som pappa vävde omkring dem med sina blickar och de var en ovanligt rolig familj. De var något alldeles speciellt.
Marjories samvete tynger. Hennes första känsla när Miriam försvinner är lättnad - inte sorg. Marjorie har lärt sig att stå i skymundan och anpassa sig. Alltså protesterar hon inte när pappa och mamma bestämt att hon ska tillbringa en tid hos faster Ilse medan de letar efter Miriam. Nu om någonsin hade väl Marjorie behövt sina föräldrar. Nu borde hon få vara med och inte stängas ute. Man vill protestera å Marjories vägnar.
Faster Ilse är vithårig, gråblek och har gul haka. Efter en trevande inledning närmar sig de två varandra. Ilse berättar sannsagor om sitt liv och och släktens. Marjorie lyssnar och reflekterar. Hon söker sin egen identitet och befinner sig i det svåra gränslandet mellan barn och vuxen. I huset i den solvarma skogen, vid havet, med faster Ilse och katten mognar Marjorie till insikt om människans utsatthet i allmänhet och sin egen ensamhet i synnerhet. Med inlevelse fingertoppskänsla och ömsinthet berättar Bengt Ohlsson om Marjorie och Ilse.
Språket är vackert, uttrycksfullt och nyansrikt.

måndag 5 april 2010

Doktor Nawal el-Saadawis samlade vrede

Nawal el- Saadawi, läkare och författare, arabvärldens mest kända profil inom kampen för kvinnors rättigheter, är vred. Hennes ord bränner som svetslågor i romanen Den stulna romanen när hon berättar om kvinnors utsatta förhållanden. Gifta kvinnor, ogifta kvinnor, gatubarn; rika kvinnor, fattiga kvinnor och barn som delar soptunnornas innehåll med vildkatter och kringströvande hundar. Kvinnorna står i förbund med djävulen och de betyder orenhet. De är farliga och måste hållas på plats. Koranen, Bibeln och Torahn har likartad uppfattning om kvinnor. Förljugenhet, dubbelmoral och korruption är förhärskande i männens värld oavsett klass. Opposition tystas effektivt med fängelse och tortyr. Miljön är Kairo - det rika och det fattiga.
Zina al Zinaat och Magiida är vänner sedan barnsben. Deras förhållanden är helt olika. Zina, vars rätta ursprung är okänt, är vacker, fri , fattig och konstnärligt begåvad. Hon dansar, sjunger och skriver sångtexter i en miljö där dansen är den allra syndigaste konstformen tätt följd av sången. Älskad av folket hatas, fruktas och åtrås hon av de mäktiga.
Väninnan Magiida är välbeställd och har ett bekvämt arbete på en tidskrift. Hon behöver bara infinna sig på sin arbetsplats när hon har lust och det är inte ofta. Hon vet vad hon får och inte får säga och hon håller sig till det. Hon är ful, ofri och olycklig.
Badour, Magiidas mor, har ingått ett resonemangsgifte med Zakariya al-Khartiti, en uppblåst liten elak, parfymerad man som slår både hustru och dotter om han tycker så.
Badour lever sitt eget hemliga liv och som läsare hejar man på i all tysthet. Ett upprorsförsök.
Hon har också ett okänt förflutet. En vacker kärlekshistoria fick en tragisk upplösning. Ett liv tog sin början. Ett annat slutade efter tortyr i fångenskap.
Den stulna romanen är en mörk roman full av förtvivlan, men inte totalt utan hopp.
De hjältemodiga upprorsförsöken är visserligen dömda på förhand, men de förekommer. Och vem vet vad de kan leda till? Vem vet vad de hungriga massorna kan drivas till? Och när?